Ystads Allehanda följer årets rekordodling av pumpa

Del 1 16 maj:
http://www.ystadsallehanda.se/article/20090516/SKURUP/775104664/1366/&/Nu-varas-det-for-hostens-jattepumpa

Del 2 27 juni:
http://www.ystadsallehanda.se/article/20090627/SKURUP/386705706/1069/SKURUP/&/Redan-en-bjasse-pa-100-kilo

Del 3 30 juli:
http://www.ystadsallehanda.se/article/20090730/SKURUP/199983964/1069/SKURUP/&/Rutten-rot-stoppade--Borjes-pumparekord

Del 4 26 augusti:
http://www.ystadsallehanda.se/article/20090826/SKURUP/931850365/1069/SKURUP/&/Nytt-rekord-trots-misslyckande

Jordisering motverkar växtsjukdomar - även päronrost

I fredagens SkD kunde man läsa en artikel om att päronträden är hotade av päronrost, en svampsjukdom som sprids av asiatiska prydnadsbuskar. Man skriver att den enda lösningen är att gräva upp och bränna de kinesiska enarna. Detta är fel - det finns ytterligare en, och dessutom helt överlägsen, lösning på problemet: JORDISERING. På bilden ser ni mitt 15 m höga och närmare 100 år gamla päronträd. Detta har också haft päronrost och överlevt detta och ger numera stora skördar tack vare jordisering. Varje år slår nya skott ut längs hela stammen.

(Klicka på bilden för större storlek)

Årets pumpaodling har startat!

I söndags startade jag årets rekordodling av pumpa. Detta innebär att jag filade, blötlade och planterade fröet i en kruka. Fröet, som vanligtvis betingar ett pris av ca. 2000 kr, har jag fått av Quinn Werner, en mina många rekordodlingskollegor i USA. Quinn är rankad som världens främste odlare av rekordpumpor. Som vanligt kommer jag att lägga ut mitt rekordodlande på den amerikanska pumpasajten bigpumpkins.com. Nu väntar jag bara på att de första bladen skall komma upp.

Radio P1 KLOTET

På Radio P1-programmet KLOTETs hemsida kan man läsa om jordisering, samt även lyssna på ett klipp ur programmet Naturbruk från 2006, där jag berättar om jordiseringsmetoden.

Miljöreflektioner vid årsskiftet 2008-2009

Ännu ett miljö- och odlingsår har passerat, och jag tvivlar på att 2009 kommer att medföra något nytt. Tyvärr är det bara att konstatera att åren går men svälten består. Om jordiseringsmetoden hade tillämpats i u-länderna hade antagligen ett stort antal individer fått vara med om årsskiftet 2008-2009, men tack vare våra miljö- och biståndsorganisationers (däribland SIDA) försummelse, har dessa människors liv gått till spillo. Sedan början av 90-talet har jag år efter år bevisat den enorma växtkraft jordiseringsmetoden ger. De som följt mina rekordodlingar kan intyga att metoden medför en mycket kraftigt ökad skörd, och detta med hjälp av en metod som är helt och hållet ekologisk, och som dessutom bidrar till att minska sopberget och till att binda koldioxid.
Förut var jag ofta förvånad över att miljörörelsen så fullkomligt struntade i att inse vilken befrielse det skulle innebära för u-ländernas fattiga och svältande människor, om dessa fick kännedom om den otroliga växtkraften vid jordisering, samt de många ekonomiska och miljömässiga fördelarna vid tillämpandet av denna metod. Numera förvånas jag inte längre. Jag har insett att biståndsorganisationerna primärt är intresserade av sin egen berömmelse – inte att verkligen fullgöra sitt uppdrag som bl a är att bistå utvecklingsländerna med information och kunskap om hur människorna där kan bli självförsörjande. Då jag kontaktat biståndsorganisationer, riksdagen, miljöorganisationer, SVT och massmedia i allmänhet för att upplysa dessa om de många fördelarna med jordiseringsmetoden, envisas man med att ignorera informationen. Trots de fantastiska odlingsresultat som år efter år erhålls av jordiseringsmetoden väljer man att hålla tyst om detta. Att underlåta att sprida information som kan vara till gagn för svältande människor, är en försummelse som innebär att man rent konkret medverkar till att ett stort antal människor dör långt tidigare än nödvändigt. För en förnuftigt funtad människa med hyfsat intakt moral framstår detta som fullkomligt obegripligt.

Jag hoppas innerligt att människorna under 2009 äntligen får upp ögonen för att komposteringsmetoden inte är den frälsningsmetod miljöetablissemanget under så lång tid försökt indoktrinera oss med.
För den som fortfarande tror att kompostering är en ofarlig sysselsättning för människor och miljö rekommenderar jag följande länkar (finns på min hemsida http://www.skurupsborren.se/):
Gas- och mögelfaran vid kompostering
Dödad av kompost (artikel i Expressen 13/6-08)
How you can catch deadly legionnaires' disease from garden compost (Mail Online)
Legionnaires' disease and potting mix
http://www.skurupsborren.se/bistands-dumhet.html
Läs om kretsloppsexperimentet Biosfär 2
Tyska försök med omogen kompost

Sluta kompostera börja jordisera så får du också rekordväxtlighet!!!
Dessutom inga näringsförluster eller för människor och miljö skadliga gaser,
mögel m.m. som vid kompostering och ytgödsling.

Världsrekord i infångning av koldioxid?

På den amerikanska pumpasajten http://www.bigpumpkins.com/Diary/DiaryView.asp?season=2008&grower=23692&action=L kan ni se när jag i år rekordodlade en Gianth Amaranth. Det lilla fröet (1,5 mm långt) planterades den 1 april och slutade att växa den 23 oktober, då var stammens omkrets otroliga 119 cm. Jag vet bara några enstaka i Amerika som haft större omkrets. Nästa år skall jag starta tidigare och se om det går att nå en omkrets på 150 cm. Hela plantan jordiseras och blir näring till nästa års rekordodling.

Rekordodlingen är kanske världsrekord i infångning av koldioxid på en så liten yta (ca. en kvadratmeter) och på bara en odlingssäsong. Tyvärr vägde jag den inte, men den var så tung att jag måste använda en vinsch när jag skulla få upp den ur planteringsgropen.

Den enorma växtkraften beror till största delen på att jag på förra hösten (2007) jordiserade färskt köks- och trädgårdsavfall, kogödsel, urin (min egen) m.m.

Ni som undar vad Amaranth är för växt: http://www.nyfikenvital.org/?q=node/2056

År 2001 odlade jag fram 1600-kilo pumpor på en enda planta den största vägde 343 kg. Vikten på blad- och stjälkmassan och rötter ca. 100 kg. Plantans yta var ca. 120 kvadratmeter. Detta ger en biomassa av endast 14 kg per kvadratmeter. Amaranthens uppskattade vikt på en kvadratmeter 50-60 kg.

Sluta kompostera börja jordisera så får du också rekordväxtlighet!!!

Dessutom inga näringsförluster eller för människor och miljö skadliga gaser,

mögel m.m. som vid kompostering och ytgödsling.

Nära en miljard människor svälter, rapporterar TT

I Sydsvenskan kunde man idag läsa att nära en miljard människor i världen svälter. "Idag lever 963 miljoner människor under svältgränsen, rapporterar FN:s livsmedels- och jordbruksorgan FAO" (TT).
För att minska svälten krävs enligt FAO "årliga investeringar på 30 miljarder dollar fram till år 2015 i fattiga länder, framför allt för att stimulera jordbruket. Den viktigaste orsaken är de dramatiska prisökningarna på livsmedel de senaste åren."

En lösning på svälten vore om man tillämpade jordiseringsmetoden i alla länder där svält råder. Om man i dessa länder tillvaratog köks- och trädgårdsavfall, avföring från djur och människor, och borrade ner detta i trädgårdar, på odlingslotter och varhelst man önskar ökad växtlighet så skulle en stor del av svälten kunna avhjälpas genom att tillgången på livsmedel skulle öka dramatiskt. Många skulle även kunna bli självförsörjande då det gäller livsmedel, och beroendet av bistånd skulle minskas.
Men organisationer som t ex SIDA motarbetar sedan många år tillbaka jordiseringsmetoden, med motiveringen att de "har sina egna experter" som de lyssnar på i denna typ av frågor. Var och vem svaret kommer ifrån är tydligen viktigare än själva svaret. Slutmålet, dvs att avhjälpa svält och fattigdom, är uppenbarligen inte av prioritet.

Min kommentar i debatten om den tinande tundran

På flera håll diskuterar man hotet från den tinanden tundran, exempelvis i denna debatt i Ny Teknik. Klimatet på jorden är på många sätt självreglerande, om tundran t.ex.tinar upp blir den till ett utmärkt odlingssubstrat (en riktig näringsbomb) när det biologiska materialet bryts ner och blir tillgängligt för växtligheten. Växtlighet som sedan kan fånga in koldioxid. Den som har en trädgård vet att det tar inte lång tid från det man har rensat bort ogräset tills nytt har växt upp igen. Jag citerar ur boken ”The Ages of Gaia” av James Lovelock (1995):

”Betrakta ett träd, under sin livstid fångar det in tusentals kilo kol ur luften och lagrar det i sina rötter, en del koldioxid frigörs genom rotrespiration medan det lever, och då trädet dör oxideras rötternas kolav förbrukare och koldioxid frigörs djupt nere i marken. På ett ellerannat sätt är levande organismer på land sysselsatta med att pumpa koldioxid från luften ner i marken. Där kommer den i kontakt och reagerar med bergarternas kalciumsilikat och bildar kalciumkarbonat och kiselsyra.” (s. 134)

Människans bidrag till naturens ständiga kamp med att få ner kolet i jorden är t.ex. när lantbrukaren plöjer ner skörderester och naturgödsel eller trädgårdsägaren som gräver eller borrar ner sitt köks- och trädgårdsavfall i grönsaksland, rabatter, växthus runt träd, buskar och frukträd. Detta kallas numera för jordisering (på engelska:”soilization”). Jordisering ökar kraftigt tillväxten av allt som planteras och odlas samtidigt som behovet av konstgödsel minskar/upphör. Att elda halm i värmeverk eller att göra biogas av skörderester, naturgödsel m.m.är därför helt fel. Halmen och skörderesterna skall stanna kvar på åkrarna och jordiseras genom nerplöjning. Om det plöjdes ner och jordiserade ännu mer biologiskt avfall skulle kväveläckaget från åkrarna också minska.
Naturen har flera kretslopp för kolet, ett långsamt under markytan (jordisering) och ett snabbt ovan markytan. Det snabba kretsloppet är när t.ex. löven faller på hösten och hamnar på markytan. Det tar inte så långtid förrän dessa oxiderats till koldioxid och hamnat i lufthavet igen. Om löven istället jordiserats hade det tagit lång tid, kanske många år innan dessa oxiderats till koldioxid och sedan kommit upp i lufthavet. Under tiden hade de dessutom gjort stor nytta för jordens bördighet och fuktighet. Kompostering och ytgödsling tillhör också det snabba kretsloppet för att inte tala om varmkompost. Vid kompostering bildas också mögel och giftiga gaser. Jordisering är också en billig metod att minska på svälten i u-ländernas byar där det biologiska avfallet oftast får ligga på markytan och förgasas. ”Om”* den något förhöjda halten av koldioxid i atmosfären är boven i dramat och vi redan har en förhöjd växthuseffekt, så hjälper det ju inte med att bara minska på utsläppen – vi måste i så fall också börja med att fånga in och minska på överskottet. Det är därför märkligt att myndigheterna inte förbjuder kompostering och ytgödsling och i stället rekommenderar jordisering som en del av lösningen på detta problem.

*Jag skriver ”om” därför att jag är mycket tvivlande till denna häxjakt på koldioxid. Jag ser också koldioxidöverskottet som en tillgång när det i framtiden gäller att kunna odla fram mer mat och mätta allt fler hungrande människor i världen.

Varje år återvinner jag min julgran genom jordisering

Det bästa sättet att återvinna en julgran är genom jordisering. På bilden ser ni min flistugg som jag använder för att flisa ner granen. Med Skurupsborren diameter 225mm borrar jag sedan ett 60-70cm djupt hål i marken, och där häller jag ner flistugget.

Jag häller sedan urin ovanpå julgransfliset, som får sjunka ner och sugas in i fliset, vilket gör min julgran till en riktig näringsbomb. Som avslutning ett 10-20 cm tjockt jordlock. Nu är kolet (C) låst i jorden för lång tid framöver och bidrar ej till koldioxidöverskottet, vilket det annars hade gjort om jag följt miljöetablissemangets rekommendationer att elda upp julgranen...

På detta vis bidrar granen till att näringsberika jorden inför 2008 års rekordodling av pumpa, (samt även flera år framåt, eftersom gran är en växt som tar ganska lång tid att brytas ner). Jag började att jordisera mina julgranar för ca. 25 år sedan.

Här kan ni läsa min insändare från 1997; Miljöinnovatörens trettondagsjultips!

Om man vill att fliset skall suga till sig maximalt med urin kan man ha det i en hink i ett par veckor innan man jordiserar det. Här kan ni logga in på Big.pumpkins och mitt growing diary från 2003 och se och läsa hur jag det året dränkte in flis innan jag jordiserade det.

Pumpan

Pumpans vikt är nu 476 kg. Den 28 augusti ska jag till Ölands Skördefestival på Solberga gård och visa upp pumpan samt sälja min borr.
Den som odlar den tyngsta pumpan vinner pumpans vikt i pengar: gånger 20 kr/kg.
Ska bli spännande att se vem som vinner. Det har ju varit dåligt väder hela sommaren men min pumpa har vuxit på rätt bra ändå.

Massmedia - en käpp i hjulet för miljöutvecklingen

Massmedia har en roll som förmedlare av ny kunskap, nya metoder, nya rön. På tidningarnas trädgårdssidor förväntar sig den genomsnittlige trädgårdsintresserade läsaren att få ta del av tips och metoder som hjälper honom/henne i trädgården. Jag är sedan många år tillbaka verksam som professionell rekordodlare och har under dessa år bevisat hur växtligheten flerdubblas då man borrar ner sitt köks- och trädgårdsavfall i jorden nära intill de växter man odlar. Näringen bryts då inte ner och förintas (oxideras) av luftsyret, som vid kompostering och ytgödsling, utan kommer växterna tillgodo. Att denna metod fungerar utmärkt har jag i många år bevisat genom att odla fram rekordstora grönsaker. År efter år odlar jag fram jättepumpor (som störst 482 kg). Detta skulle inte vara möjligt om jag odlat i kompostjord och ytgödsling. Dagstidningar, veckotidningar, TV och radio har flera gånger gjort reportage om min odlingsmetod. Därför är det alltid lika förvånande att läsa hur ni varje år intervjuar trädgårdsmästare m.fl. om de bästa tipsen inför vårens odling, och att dessa år efter år håller fast vid den odugliga och näringsförstörande komposteringen och ytgödslingen. Massmedias roll som förmedlare av ny kunskap och nya metoder missbrukas, och era råd har ingen förankring i verkligheten. Gå ut bland landets trädgårdsodlare och ni kommer att finna att många har slutat kompostera och istället börjat att borra ner sitt trädgårdsavfall för att ta tillvara den näring som annars går förlorad vid kompostering. Fråga alla dessa människor som börjat tillämpa nedborrning av trädgårdsavfall (jordisering) om de blivit mer nöjda eller mindre nöjda sedan de övergav kompostering och ytgödsling. Kompostering är ett 2000-talets ”kejsarens nya kläder”-fenomen som inte längre går att blunda för. Men istället förlitar ni er på kompostforskar-falangen inom SLU och på trädgårdsjournalister som uppenbarligen inte är uppdaterade vad gäller de nya metoder som framkommit inom den professionella ekologiska odlingen. Det är massmedias skyldighet att hålla sig uppdaterad med ny kunskap och nya metoder, och det är ett hån mot era läsare att år ut och år in fortsätta att rekommendera kompostering när detta är en metod som till och med av Sveriges Lantbruksuniversitet har bevisats sprida skadliga gaser. Läs t ex Barbro Beck-Friis avhandling om de skadliga gaser som uppstår vid kompostering. Det är dags att även populärpressen undersöker verkligheten och börjar anpassa sig efter den, istället för att hylla metoder som är ”inne” och ”säljande” som t ex kompostering – men som är direkt skadliga för miljön. Att blunda för nya rön och ny kunskap är att begå ett stort journalistiskt tjänstefel. I dessa dagar då grävande journalistik ständigt gör stora upptäckter i vårt samhälle är det märkligt hur trädgårdsjournalistiken inte alls verkar vara intresserad av ett grävande förhållningssätt. I så fall hade ni för länge sedan upptäckt att komposteringshysterin i åratal sanktionerats av Lantbruksuniversiteten, som erhåller stora anslag för att bedriva forskning inom detta område. Det är dags att låta den grävande journalistiken angripa även trädgårdsjournalistikens område. När får vi se den första borrande trädgårdsjournalisten? Under 1900-talet fanns det ingen och nu är vi redan en bit in på 2000-talet.

Börje Gustavsson, miljöinnovatör, Skurup

Sara Gilliard, Malmö

Jordisering återvinner biologiskt avfall till nästan 100%

Köks- och trädgårdsavfall är Sveriges största avfalls- och råvaruresurs. Och under markytan finns Sveriges största anläggning för nästan hundraprocentig återvinning av detta avfall till näringsrik matjord. Den är skräddarsydd för sin uppgift sedan miljontals år och drivs av sin egen energi och lämnar inget avfall.
Inom jordbruket har sedan länge denna återvinningsanläggning utnyttjats. Direkt efter skörden plöjes också det gröna växtmaterialet ner direkt för att ge maximal växtkraft åt jorden.
I trädgårdar där plöjning inte kan ske och eftersom nedgrävning av avfallet med spade är ett tungt arbete har miljöetablissemanget istället rekommenderat kompostering. Men även detta är en mycket arbetskrävande och långdragen process där dessutom det mesta av näringen och energin försvinner. Kompostering är nämligen en förbränningsprocess vid låg temperatur som nästan bara lämnar askhalten kvar. Varmkompostering är ett sätt att göra materialet värdelöst på kortare tid, samma gäller för maskkompostering. Alla de tusentals fina kolföreningar som fotosyntesen byggt upp går till spillo. I elementära läroböcker i kemi anges samma formel för förmultning som förbränning: biologiskt material + syre = koldioxid + vatten + energi. Det är märkligt att miljöetablissemanget ännu inte observerat detta liksom att varje gram som komposten minskar i vikt avgår som mer eller mindre giftiga och miljöskadliga gaser till omgivning och lufthav (s.k. molekylsopor) utan fortsätter att rekommendera att allas vårt lufthav användes som soptstation. Så om enda önskan är att minska avfallets volym och vikt är kompostering en mycket effektiv metod, näst efter uppeldning. Men i verkligheten har volymen ökats ofantligt genom avfallets överförande till gasform. Om kompostgaserna varit lika synliga som rök hade kompostering i villaträdgårdar varit förbjuden för länge sedan. Om kompostresterna dessutom användes till ytgödsling försvinner den lilla näring som är kvar i sol och vind och mindre än 10% av det ursprungliga näringsinnehållet kommer växterna tillgodo. Ytgödsling och marktäckning fångar särskilt på sommaren upp regnskurarna som snabbt luftas upp i atmosfären igen. Ytan bör vara steril som ökensand, då trivs inte fröogräs, sniglar, ohyra och mögel.
Jordisering innebär att köks- och trädgårdsavfall direkt och färskt packas ner i borrade hål vid växternas rötter och blir till långtidsverkande, vattenhållande och giftfria näringspelare. Vid jordisering kommer alla de fina, lätt nedbrytbara och lättflyktiga ämnena (bl.a. det så viktiga kvävet) med ner i jorden och absorberas och resorberas av denna. Avfallets hela innehåll av näring och energi kommer direkt maskar, mikroliv och växter tillgodo. Näringen blir utnyttjad i varje nedbrytningsfas och energin blir vid varje tidpunkt utnyttjad på sin högsta nivå. Genom att syre inte onödigtvis finns tillhands som vid kompostering ovan jord, genomlöper avfallet många fler ämnesomsättningsfaser.
Vid kompostering förbränns alla dessa mellanstadie-ämnen av syret. I atmosfären finns redan ett överskott av koldioxid men genom jordisering bindes kolet (c) under längre tid i jorden till nytta för allt som odlas. Genom att avfallet blir placerat på djupet kommer både de biologiska och kemiska processerna att pågå under större del av året jämfört med kompostering utomhus då ju allt avstannar vid första lilla frostknäpp. Näringspelare däremot är åretrunt-skafferier för maskar, mikroliv, växter – alla behöver både näring och vatten även under vintern. Biologiskt material har en stor vattenhållande förmåga som är ytterst viktig för jordens bördighet, men vid kompostering fördärvas denna. I näringspelaren däremot lagras allt regnvatten som faller inom pluggens area, och någon risk för genomsläpp av s.k. lakvatten föreligger inte. Kapillärkrafterna inom näringspelaren gör denna till en veke som suger till sig och lagrar vatten både från omgivning och botten. I pelaren kan rötterna således finna både näring och vatten, vilket är av stor betydelse under torkperioder. Djupbevattning av buskar, träd mm sker lämpligen i näringspelare. Att jordisera är det absolut enklaste och snabbaste sättet att med nästan 100-procentig återvinning återföra avfallet till jord varifrån det ju kommit. Därmed är den ekologiska cirkeln sluten. Styv lera, mager sandjord, allt blir odlingsbart genom jordisering.
Om allt biologiskt avfall på jorden jordiserades skulle ingen behöva svälta, lufthavet bli renare och koldioxidöverskottet minska.

.

Nedanstående citat är hämtat ur James Lovelock's bok "The ages of Gaia" (1988) s. 134:

"Betrakta ett träd. Under sin livstid fångar det in tusentals kilo kol ur luften och lagrar det i sina rötter, en del koldioxid frigörs genom rotrespiration medan det lever, och då trädet dör oxideras rötternas kol av förbrukare och koldioxid frigörs djupt nere i marken. På ett eller annat sätt är levande organismer på land sysselsatta med att pumpa koldioxid från luften ned i marken. Där kommer den i kontakt med och reagerar med bergarternas kalciumsilikat och bildar kalciumkarbonat och kiselsyra."

.

Besök gärna James Lovelocks egen hemsida.

Lever som jag lär

Debattartikel som jag publicerade i Expressen, den 11 januari 1994:

Jag lever som jag lär! Om Sveriges manliga befolkning som bor i villor eller sommarstugor började att kissa i borrade hål, skulle snabbt, enkelt och billigt stora miljövinster göras. Vatten och reningsverk sparas, liksom vattendrag, sjöar och hav. Kissandet ersätter konstgödsel i trädgårdarna. Hålen är även utmärkta för extra djupbevattning under torra somrar, varigenom mycket vatten sparas. Hålen borras 30-40 cm djupa där man vill öka växtligheten och skördarna, t ex vid fruktträd, bärbuskar, i rabatter, köksland, växthus. Rötterna lockas på djupet, ingen ytavdunstning sker och växterna blir mindre känsliga för torka, sjukdomar och luftföroreningar. Innehållet i urinen återvinnes till 100 procent som giftfritt foder åt maskar, mikroliv och näring till växterna. Strös lite jord över hålet blir det helt lukt- och flugfritt. Den som har grannar nära inpå sig kan snickra ett litet lätt och flyttbart insynsskydd. Och det enda som behövs för denna enkla miljöinsats är en handdriven jordborr. För detta ändamål är en jordborr helt överlägsen spaden. Det skrivs så mycket i tidningar och böcker och pratas i radio och TV om miljöproblemen, men ytterst få nya lösningar kommer fram som leder till att situationen förbättras. Försöker man lansera nya ideer och metoder inom miljö är genast experter framme och känner sig trampade på tårna och sätter käppar i hjulen. Många gånger utan att ens närmare ha satt sig in i vad saken gäller. Detta är tyvärr en mycket typisk svensk företeelse.

Börje Gustavsson, miljöinnovatör

Bilden ovan publiceras med tecknarens (Sverker Ek) tillstånd.

Jordisering i praktiken, steg 1

Här ser ni hur det ser ut under diskhon i miljöinnovatörens kök. Under diskhon finns helt enkelt två slaskhinkar. I den vita till höger slänger jag sånt som inte ska jordiseras, och i den vänstra slänger jag biologiskt material såsom morotsskal, potatisskal, äggskal, gamla köttbitar, oätna fiskpinnar, överblivna revbensspjäll, gammal kattmat. Hinken tömmes ca 2-3 gånger i veckan.

Bakom avfallshinkarna har vi även en hink för metallskräp t ex konservburkar. Enklare än såhär kan det inte bli. Naturligtvis har jag ett lock över avfallshinken med biologiskt avfall, annars skulle ju kompostgaser avgå till köksluften och det vill man ju inte.

Afrikanska dyngbaggar hjälper naturen att jordisera

I tidskriften Vakna! (8 mars 1996) publicerades en artikel "Afrikanska dyngbaggar till undsättning" författad av Vakna!s korrespondent i Sydafrika. Artikeln beskriver hur afrikanska dyngbaggar gräver ner kospillning. Här följer ett utdrag ur artikeln:

" När man först förde in boskap i Australien för två hundra år sedan, vem hade då kunnat förutse de allvarliga problem det skulle leda till? Allteftersom tiden gick blev betesmarker översållade med kospillning, vilket hindrade gräset från att växa på en del platser eller gjorde det oätligt för boskapen. Högarna av spillning blev så småningom väldiga härdar, där otrevliga flugor förökade sig. Enligt en rapport i tidskriften Africa - Environment & Wildlife hade problemet på 1970-talet blivit en "ekonomisk och ekologisk kris som antagit enorma proportioner". Det har beräknats att en areal på "mer än två miljoner hektar betesmark blev obrukbar varje år. Stora mängder kväve gick inte tillbaka till jorden på grund av att kreatursspillning inte kom ner i jorden, och antalet flugor nådde epidemiska proportioner."

Vad var det då som hade slagit fel? I Afrika skulle dyngbaggarna snabbt och effektivt ha befriat markerna från spillningen genom att gräva ner den ( = jordisering). Jorden skulle därigenom ha blivit gödslad och uppluckrad, och växtkraften skulle på så sätt ha förbättrats. Samtidigt skulle skadliga arter av flugor ha hållits under kontroll, parasiternas ägg ha förstörts och spridandet av bakteriella sjukdomar ha förhindrats.

Vad de tidiga bosättarna i Australien inte insåg var att de australiensiska dyngbaggarna bara bearbetar de små, hårda kulorna av spillning från de inhemska djuren och inte kan ta hand om den stora, mjuka spillningen från boskap.
Vad skulle man göra? Jo, importera dyngbaggar från andra länder. Den afrikanska sorten (som det finns omkring 2000 arter av) tar hand om enorma mängder mjuk spillning, till exempel elefantspillning. Att skaffa undan kospillning är inget som helst problem för de här dyngbaggarna. Men vilken mängd dyngbaggar det behövs för att klara jobbet! I Africa - Environment & Wildlife rapporterades det att i en nationalpark "har man räknat till 7000 dyngbaggar i en enda hög av elefantspillning", och i en annan nationalpark "samlade man på 12 itlmmar ihop 22746 baggar från en 7-kiloshög av elefantspillning".

Som väl är förbättrades situationen betydligt tack vare de afrikanska dyngbaggarna. "

Om luktens funktion vid förruttnelse

Debattartikel publicerad i Kvällsposten den 25 mars 1996:

Under en längre tid har jag försökt få miljömyndigheter att inse de risker som finns med de giftiga gaser och mögel som uppstår vid nedbrytning av organiskt material under de ogynnsamma betingelser som föreligger vid kompostering.

Det är inga små gasmängder det gäller. 1 kg avfall ger cirka 1 kubikmeter koncentrerad gas som i sin tur räcker till att göra stora luftvolymer ohälsosamma. Under nedbrytningen avgår minst 85% av det biologiska materialet i gasform. Även om en del är för människan ofarlig, t ex koldioxiden, så är många gaskomponenter mer eller mindre skadliga, en del är mycket skadliga, t ex kväveoxider, metan och flyktiga organiska ämnen som oxidanter och ozon mm.
En kompost innehåller dessutom alla de förutsättningar som behövs för utveckling av skadliga (och kanske smittosamma) bakterier och mikroorganismer.

Lukten från ruttnande organiskt material har bl a två viktiga funktioner att fylla:

1. Varna lungförsedda varelser med luktorgan (människor och djur) så att dessa inte onödigtvis vistas i närheten av det ruttnande materialet och andas in de giftiga gaserna. Därför är dessa varelser försedda med idiotsäkra luktorgan i nos och näsa som direkt signalerar till hjärnan om luften är förorenad med nedbrytningsgaser.

2. Lukten från ruttnande organiskt material i jorden har däremot till uppgift att locka rötter till sig så att näringen som frigöres under nedbrytningen kommer växtligheten tillgodo. Ett exempel är hur rötter på stora avstånd söker upp läckande avloppsrör även om dessa ligger på stort djup. Det är växtnäring frigjord genom förruttnelse som växtrötter vill ha. Tyvärr har allt för många inte kännedom om detta, utan tror att avfallet måste komposteras först för att bli tjänligt som växtnäring.

Andra hälsovådliga företeelser i samhället följs noga upp och föreskrifter och varningar utfärdas. Därför är det på tiden att även komposteringen granskas och förklaras som en miljö- och hälsofara.

Naturen är den store jordiseraren

Om mer biologiskt avfall på jorden JORDISERADES, dvs gräves, plöjes eller borras ner, skulle ingen behöva svälta, lufthavet bli renare och koldioxidöverskottet minska. Naturen är själv den store jordiseraren genom att låta de döda växternas rötter ruttna i jorden och bli näring till nästa generation växter.

Indoktrinering

Propagandan för kompostering är baserad på en falsk grundhypotes och genom att den upprepats ihärdigt under lång tid har även normalt tänkande människor inte ifrågasatt hypotesens riktighet. Något mer likt sagan om ”kejsarens nya kläder” kan man knappast tänka sig…

Miljöetablissemanget har indoktrinerat hela samhället, så att komposterandet nu återfinns på samtliga nivåer i samhället. Jag är en av mycket få människor som begripit hur kompostering är ett hinder för utveckling av miljöteknik. Detta trots att vi lever i en tid då miljöengagemang anses vara så bra.... Tyvärr verkar de flesta tycka att miljöengagemang endast handlar om att vi ska byta till lågenergilampor och annat krafs som har föga påverkan på miljön...

Biståndsorganisationernas dumhet

Jag har under många år försökt komma med förslag till svenska biståndsorganisationer, däribland främst SIDA, men alltid mötts av motstånd. SIDA är inte intresserade av förslag utifrån, utan lyssnar endast till sina egna anställda så kallade "experter". Jordiseringsmetoden skulle kunna öka skördarna samt minska smittspridningen i u-länderna - men SIDA är inte intresserade av denna enkla lösning på problemen. Ett argument jag ofta också möter är att "vi vill inte påtvinga lokalbefolkningen några metoder som kommer utifrån, vi vill uppmuntra till användning av deras egna lokala metoder." En sådan åsikt leder knappast till någon utveckling, utan är ett skandalöst slöseri med svenska biståndspengar (och med svenska skattepengar). Ett exempel är Afghanistan, där man inte har någon sophantering alls utan gör som vi gjorde på medeltiden, dvs kastar ut avfallet direkt på gatan.

Tänk om man skulle ta den biologiska delen av avfallet i ovanstående bild och borra ner i jordlotten utanför sitt hus? Hur många smittor skulle då inte undvikas, och hur mycket renare skulle området inte bli? Man skulle även kunna bedriva odling på sin jordlott, och bli självförsörjande med grönsaker - men denna lösning är man inte intresserad av, eftersom den kommer "utifrån" och inte från "lokalbefolkningen på gräsrotsnivå". Det är idag livsfarligt att till svenska biståndsorganisationer komma med förslag på metoder som kan användas i u-länder, eftersom man riskerar att kallas nykolonialist.
Tydligen vill svenska biståndsorganisationer att hjulet ska uppfinnas två gånger...
För ett par år sedan skrev jag till Göran Persson och föreslog maximalodlingsmetoden som bot mot världssvälten, och fick svar enligt brevet nedan. Sedan skrev jag till SIDA (se brev nedan) som påstår att de kontaktat sitt regionala program för markvård och livsmedelssäkerhet i Nairobi. Dessa har fortfarande inte hört av sig. Det har nu gått sex år. Och de svenska biståndspengarna fortsätter att rulla ut i världen...

Biosfär 2 - ett fiasko som bevisar komposteringens felaktighet

BIOSFÄR 2 är ett kretslopsexperiment som visar att kompostering bidrar till koldioxidöverskottet i atmosfären och att ekologisk odling som baseras på kompostering och ytgödsling ej är hållbart i längden.

För att öka kunskapen om jordens livsuppehållande system gjorde forskare i början av 1990-talet ett experiment med ett helt slutet system genom att i Arizona-öknen i USA bygga ett jättelikt växthus, Biosfär 2 (jorden är Biosfär 1). Växthuset täckte en yta av 3 tunnland och var isolerad från yttervärlden. Där planterades växter som skulle avge syre, och konstgjorda moln och sjöar skulle reglera klimatet. Man försökte efterlikna naturens kretslopp och trodde att människorna, fyra män och fyra kvinnor, skulle kunna leva och vara självförsörjande i denna miljö tillsammans med ca. 3000 växt- och djurarter. Experimentet varade i två år. Emellertid misslyckades projektet; det blev ont om mat, syre- halten sjönk och koldioxidhalten blev för hög och man blev tvungen att pumpa in ny luft utifrån. Många fåglar, djur och insekter som man trodde skulle trivas där inne, dog. Männi- skorna som deltog blev med tiden rätt magra. Denna ädla dröm som kallades Biosfär 2 blev med andra ord ett stort misslyckande. Jag har läst många artiklar om Biosfär 2 men aldrig fått minsta lilla förklaring på varför experimentet misslyckades. Svaret är egentligen mycket enkelt: att syrehalten sjönk, koldioxidhalten blev för hög och att man fick ont om mat berodde till en stor del på att man komposterade allt bilogiskt avfall. Hade man istället jordiserat avfallet och därmed också fått ökad växtlighet som producerat både syre, mat och minskat på koldioxidöverskottet, hade sannolikt experimentet kunnat fortgå än i dag. Vid kompostering förbrukas syre till ingen nytta och näringen försvinner som miljöskadlig gas. Jag har ännu inte fått det bekräftat men misstänker att de använde kompostresterna som ytgödsling. I så fall kan man verkligen tala om att "såga av den gren man sitter på". Att ingen ens misstänkliggjort de stora komposthögarna som möjlig orsak beror troligen på att kompostering blivit en "helig ko" som absolut inte får ifrågasättas. I instruktioner om hur man komposterar framhävs alltid hur viktigt det är att röra om så syret kommer in i komposten ordentligt. Kompostering är en oxidation, dvs en förbränningsprocess vid låg temperatur som förbrukar syre och producerar koldioxid samt även många andra mer eller mindre skadliga gaser för människa och miljö. Om kompostgaserna varit synliga som rök hade kompostering varit förbjudet för länge sedan.Vad drar vi nu för lärdom av detta misslyckade och kostsamma (150 miljoner dollar) experiment? Jo, att all form av kompostering och ytgödsling bör utgå ur Agenda-21:s handlingsprogram och att biologiskt avfall, där det är möjligt, skall jordiseras genom grävning, plöjning eller borrning. Låt inte det som hände Biosfär 2 hända Biosfär 1!

(Bilden nedan visar på den otroliga skillnaden mellan ekologiskt odlade morötter enligt jordiseringsmetoden och odlade enligt Krav. Sötman och smaken är också helt överlägsen. Som vegetarian äter jag mycket frukt och grönsaker men nästan aldrig Krav-odlade, bl.a därför att de är så smaklösa.)