Massmedia - en käpp i hjulet för miljöutvecklingen

Massmedia har en roll som förmedlare av ny kunskap, nya metoder, nya rön. På tidningarnas trädgårdssidor förväntar sig den genomsnittlige trädgårdsintresserade läsaren att få ta del av tips och metoder som hjälper honom/henne i trädgården. Jag är sedan många år tillbaka verksam som professionell rekordodlare och har under dessa år bevisat hur växtligheten flerdubblas då man borrar ner sitt köks- och trädgårdsavfall i jorden nära intill de växter man odlar. Näringen bryts då inte ner och förintas (oxideras) av luftsyret, som vid kompostering och ytgödsling, utan kommer växterna tillgodo. Att denna metod fungerar utmärkt har jag i många år bevisat genom att odla fram rekordstora grönsaker. År efter år odlar jag fram jättepumpor (som störst 482 kg). Detta skulle inte vara möjligt om jag odlat i kompostjord och ytgödsling. Dagstidningar, veckotidningar, TV och radio har flera gånger gjort reportage om min odlingsmetod. Därför är det alltid lika förvånande att läsa hur ni varje år intervjuar trädgårdsmästare m.fl. om de bästa tipsen inför vårens odling, och att dessa år efter år håller fast vid den odugliga och näringsförstörande komposteringen och ytgödslingen. Massmedias roll som förmedlare av ny kunskap och nya metoder missbrukas, och era råd har ingen förankring i verkligheten. Gå ut bland landets trädgårdsodlare och ni kommer att finna att många har slutat kompostera och istället börjat att borra ner sitt trädgårdsavfall för att ta tillvara den näring som annars går förlorad vid kompostering. Fråga alla dessa människor som börjat tillämpa nedborrning av trädgårdsavfall (jordisering) om de blivit mer nöjda eller mindre nöjda sedan de övergav kompostering och ytgödsling. Kompostering är ett 2000-talets ”kejsarens nya kläder”-fenomen som inte längre går att blunda för. Men istället förlitar ni er på kompostforskar-falangen inom SLU och på trädgårdsjournalister som uppenbarligen inte är uppdaterade vad gäller de nya metoder som framkommit inom den professionella ekologiska odlingen. Det är massmedias skyldighet att hålla sig uppdaterad med ny kunskap och nya metoder, och det är ett hån mot era läsare att år ut och år in fortsätta att rekommendera kompostering när detta är en metod som till och med av Sveriges Lantbruksuniversitet har bevisats sprida skadliga gaser. Läs t ex Barbro Beck-Friis avhandling om de skadliga gaser som uppstår vid kompostering. Det är dags att även populärpressen undersöker verkligheten och börjar anpassa sig efter den, istället för att hylla metoder som är ”inne” och ”säljande” som t ex kompostering – men som är direkt skadliga för miljön. Att blunda för nya rön och ny kunskap är att begå ett stort journalistiskt tjänstefel. I dessa dagar då grävande journalistik ständigt gör stora upptäckter i vårt samhälle är det märkligt hur trädgårdsjournalistiken inte alls verkar vara intresserad av ett grävande förhållningssätt. I så fall hade ni för länge sedan upptäckt att komposteringshysterin i åratal sanktionerats av Lantbruksuniversiteten, som erhåller stora anslag för att bedriva forskning inom detta område. Det är dags att låta den grävande journalistiken angripa även trädgårdsjournalistikens område. När får vi se den första borrande trädgårdsjournalisten? Under 1900-talet fanns det ingen och nu är vi redan en bit in på 2000-talet.

Börje Gustavsson, miljöinnovatör, Skurup

Sara Gilliard, Malmö

Jordisering återvinner biologiskt avfall till nästan 100%

Köks- och trädgårdsavfall är Sveriges största avfalls- och råvaruresurs. Och under markytan finns Sveriges största anläggning för nästan hundraprocentig återvinning av detta avfall till näringsrik matjord. Den är skräddarsydd för sin uppgift sedan miljontals år och drivs av sin egen energi och lämnar inget avfall.
Inom jordbruket har sedan länge denna återvinningsanläggning utnyttjats. Direkt efter skörden plöjes också det gröna växtmaterialet ner direkt för att ge maximal växtkraft åt jorden.
I trädgårdar där plöjning inte kan ske och eftersom nedgrävning av avfallet med spade är ett tungt arbete har miljöetablissemanget istället rekommenderat kompostering. Men även detta är en mycket arbetskrävande och långdragen process där dessutom det mesta av näringen och energin försvinner. Kompostering är nämligen en förbränningsprocess vid låg temperatur som nästan bara lämnar askhalten kvar. Varmkompostering är ett sätt att göra materialet värdelöst på kortare tid, samma gäller för maskkompostering. Alla de tusentals fina kolföreningar som fotosyntesen byggt upp går till spillo. I elementära läroböcker i kemi anges samma formel för förmultning som förbränning: biologiskt material + syre = koldioxid + vatten + energi. Det är märkligt att miljöetablissemanget ännu inte observerat detta liksom att varje gram som komposten minskar i vikt avgår som mer eller mindre giftiga och miljöskadliga gaser till omgivning och lufthav (s.k. molekylsopor) utan fortsätter att rekommendera att allas vårt lufthav användes som soptstation. Så om enda önskan är att minska avfallets volym och vikt är kompostering en mycket effektiv metod, näst efter uppeldning. Men i verkligheten har volymen ökats ofantligt genom avfallets överförande till gasform. Om kompostgaserna varit lika synliga som rök hade kompostering i villaträdgårdar varit förbjuden för länge sedan. Om kompostresterna dessutom användes till ytgödsling försvinner den lilla näring som är kvar i sol och vind och mindre än 10% av det ursprungliga näringsinnehållet kommer växterna tillgodo. Ytgödsling och marktäckning fångar särskilt på sommaren upp regnskurarna som snabbt luftas upp i atmosfären igen. Ytan bör vara steril som ökensand, då trivs inte fröogräs, sniglar, ohyra och mögel.
Jordisering innebär att köks- och trädgårdsavfall direkt och färskt packas ner i borrade hål vid växternas rötter och blir till långtidsverkande, vattenhållande och giftfria näringspelare. Vid jordisering kommer alla de fina, lätt nedbrytbara och lättflyktiga ämnena (bl.a. det så viktiga kvävet) med ner i jorden och absorberas och resorberas av denna. Avfallets hela innehåll av näring och energi kommer direkt maskar, mikroliv och växter tillgodo. Näringen blir utnyttjad i varje nedbrytningsfas och energin blir vid varje tidpunkt utnyttjad på sin högsta nivå. Genom att syre inte onödigtvis finns tillhands som vid kompostering ovan jord, genomlöper avfallet många fler ämnesomsättningsfaser.
Vid kompostering förbränns alla dessa mellanstadie-ämnen av syret. I atmosfären finns redan ett överskott av koldioxid men genom jordisering bindes kolet (c) under längre tid i jorden till nytta för allt som odlas. Genom att avfallet blir placerat på djupet kommer både de biologiska och kemiska processerna att pågå under större del av året jämfört med kompostering utomhus då ju allt avstannar vid första lilla frostknäpp. Näringspelare däremot är åretrunt-skafferier för maskar, mikroliv, växter – alla behöver både näring och vatten även under vintern. Biologiskt material har en stor vattenhållande förmåga som är ytterst viktig för jordens bördighet, men vid kompostering fördärvas denna. I näringspelaren däremot lagras allt regnvatten som faller inom pluggens area, och någon risk för genomsläpp av s.k. lakvatten föreligger inte. Kapillärkrafterna inom näringspelaren gör denna till en veke som suger till sig och lagrar vatten både från omgivning och botten. I pelaren kan rötterna således finna både näring och vatten, vilket är av stor betydelse under torkperioder. Djupbevattning av buskar, träd mm sker lämpligen i näringspelare. Att jordisera är det absolut enklaste och snabbaste sättet att med nästan 100-procentig återvinning återföra avfallet till jord varifrån det ju kommit. Därmed är den ekologiska cirkeln sluten. Styv lera, mager sandjord, allt blir odlingsbart genom jordisering.
Om allt biologiskt avfall på jorden jordiserades skulle ingen behöva svälta, lufthavet bli renare och koldioxidöverskottet minska.

.

Nedanstående citat är hämtat ur James Lovelock's bok "The ages of Gaia" (1988) s. 134:

"Betrakta ett träd. Under sin livstid fångar det in tusentals kilo kol ur luften och lagrar det i sina rötter, en del koldioxid frigörs genom rotrespiration medan det lever, och då trädet dör oxideras rötternas kol av förbrukare och koldioxid frigörs djupt nere i marken. På ett eller annat sätt är levande organismer på land sysselsatta med att pumpa koldioxid från luften ned i marken. Där kommer den i kontakt med och reagerar med bergarternas kalciumsilikat och bildar kalciumkarbonat och kiselsyra."

.

Besök gärna James Lovelocks egen hemsida.

Lever som jag lär

Debattartikel som jag publicerade i Expressen, den 11 januari 1994:

Jag lever som jag lär! Om Sveriges manliga befolkning som bor i villor eller sommarstugor började att kissa i borrade hål, skulle snabbt, enkelt och billigt stora miljövinster göras. Vatten och reningsverk sparas, liksom vattendrag, sjöar och hav. Kissandet ersätter konstgödsel i trädgårdarna. Hålen är även utmärkta för extra djupbevattning under torra somrar, varigenom mycket vatten sparas. Hålen borras 30-40 cm djupa där man vill öka växtligheten och skördarna, t ex vid fruktträd, bärbuskar, i rabatter, köksland, växthus. Rötterna lockas på djupet, ingen ytavdunstning sker och växterna blir mindre känsliga för torka, sjukdomar och luftföroreningar. Innehållet i urinen återvinnes till 100 procent som giftfritt foder åt maskar, mikroliv och näring till växterna. Strös lite jord över hålet blir det helt lukt- och flugfritt. Den som har grannar nära inpå sig kan snickra ett litet lätt och flyttbart insynsskydd. Och det enda som behövs för denna enkla miljöinsats är en handdriven jordborr. För detta ändamål är en jordborr helt överlägsen spaden. Det skrivs så mycket i tidningar och böcker och pratas i radio och TV om miljöproblemen, men ytterst få nya lösningar kommer fram som leder till att situationen förbättras. Försöker man lansera nya ideer och metoder inom miljö är genast experter framme och känner sig trampade på tårna och sätter käppar i hjulen. Många gånger utan att ens närmare ha satt sig in i vad saken gäller. Detta är tyvärr en mycket typisk svensk företeelse.

Börje Gustavsson, miljöinnovatör

Bilden ovan publiceras med tecknarens (Sverker Ek) tillstånd.

Jordisering i praktiken, steg 1

Här ser ni hur det ser ut under diskhon i miljöinnovatörens kök. Under diskhon finns helt enkelt två slaskhinkar. I den vita till höger slänger jag sånt som inte ska jordiseras, och i den vänstra slänger jag biologiskt material såsom morotsskal, potatisskal, äggskal, gamla köttbitar, oätna fiskpinnar, överblivna revbensspjäll, gammal kattmat. Hinken tömmes ca 2-3 gånger i veckan.

Bakom avfallshinkarna har vi även en hink för metallskräp t ex konservburkar. Enklare än såhär kan det inte bli. Naturligtvis har jag ett lock över avfallshinken med biologiskt avfall, annars skulle ju kompostgaser avgå till köksluften och det vill man ju inte.

Afrikanska dyngbaggar hjälper naturen att jordisera

I tidskriften Vakna! (8 mars 1996) publicerades en artikel "Afrikanska dyngbaggar till undsättning" författad av Vakna!s korrespondent i Sydafrika. Artikeln beskriver hur afrikanska dyngbaggar gräver ner kospillning. Här följer ett utdrag ur artikeln:

" När man först förde in boskap i Australien för två hundra år sedan, vem hade då kunnat förutse de allvarliga problem det skulle leda till? Allteftersom tiden gick blev betesmarker översållade med kospillning, vilket hindrade gräset från att växa på en del platser eller gjorde det oätligt för boskapen. Högarna av spillning blev så småningom väldiga härdar, där otrevliga flugor förökade sig. Enligt en rapport i tidskriften Africa - Environment & Wildlife hade problemet på 1970-talet blivit en "ekonomisk och ekologisk kris som antagit enorma proportioner". Det har beräknats att en areal på "mer än två miljoner hektar betesmark blev obrukbar varje år. Stora mängder kväve gick inte tillbaka till jorden på grund av att kreatursspillning inte kom ner i jorden, och antalet flugor nådde epidemiska proportioner."

Vad var det då som hade slagit fel? I Afrika skulle dyngbaggarna snabbt och effektivt ha befriat markerna från spillningen genom att gräva ner den ( = jordisering). Jorden skulle därigenom ha blivit gödslad och uppluckrad, och växtkraften skulle på så sätt ha förbättrats. Samtidigt skulle skadliga arter av flugor ha hållits under kontroll, parasiternas ägg ha förstörts och spridandet av bakteriella sjukdomar ha förhindrats.

Vad de tidiga bosättarna i Australien inte insåg var att de australiensiska dyngbaggarna bara bearbetar de små, hårda kulorna av spillning från de inhemska djuren och inte kan ta hand om den stora, mjuka spillningen från boskap.
Vad skulle man göra? Jo, importera dyngbaggar från andra länder. Den afrikanska sorten (som det finns omkring 2000 arter av) tar hand om enorma mängder mjuk spillning, till exempel elefantspillning. Att skaffa undan kospillning är inget som helst problem för de här dyngbaggarna. Men vilken mängd dyngbaggar det behövs för att klara jobbet! I Africa - Environment & Wildlife rapporterades det att i en nationalpark "har man räknat till 7000 dyngbaggar i en enda hög av elefantspillning", och i en annan nationalpark "samlade man på 12 itlmmar ihop 22746 baggar från en 7-kiloshög av elefantspillning".

Som väl är förbättrades situationen betydligt tack vare de afrikanska dyngbaggarna. "

Om luktens funktion vid förruttnelse

Debattartikel publicerad i Kvällsposten den 25 mars 1996:

Under en längre tid har jag försökt få miljömyndigheter att inse de risker som finns med de giftiga gaser och mögel som uppstår vid nedbrytning av organiskt material under de ogynnsamma betingelser som föreligger vid kompostering.

Det är inga små gasmängder det gäller. 1 kg avfall ger cirka 1 kubikmeter koncentrerad gas som i sin tur räcker till att göra stora luftvolymer ohälsosamma. Under nedbrytningen avgår minst 85% av det biologiska materialet i gasform. Även om en del är för människan ofarlig, t ex koldioxiden, så är många gaskomponenter mer eller mindre skadliga, en del är mycket skadliga, t ex kväveoxider, metan och flyktiga organiska ämnen som oxidanter och ozon mm.
En kompost innehåller dessutom alla de förutsättningar som behövs för utveckling av skadliga (och kanske smittosamma) bakterier och mikroorganismer.

Lukten från ruttnande organiskt material har bl a två viktiga funktioner att fylla:

1. Varna lungförsedda varelser med luktorgan (människor och djur) så att dessa inte onödigtvis vistas i närheten av det ruttnande materialet och andas in de giftiga gaserna. Därför är dessa varelser försedda med idiotsäkra luktorgan i nos och näsa som direkt signalerar till hjärnan om luften är förorenad med nedbrytningsgaser.

2. Lukten från ruttnande organiskt material i jorden har däremot till uppgift att locka rötter till sig så att näringen som frigöres under nedbrytningen kommer växtligheten tillgodo. Ett exempel är hur rötter på stora avstånd söker upp läckande avloppsrör även om dessa ligger på stort djup. Det är växtnäring frigjord genom förruttnelse som växtrötter vill ha. Tyvärr har allt för många inte kännedom om detta, utan tror att avfallet måste komposteras först för att bli tjänligt som växtnäring.

Andra hälsovådliga företeelser i samhället följs noga upp och föreskrifter och varningar utfärdas. Därför är det på tiden att även komposteringen granskas och förklaras som en miljö- och hälsofara.

Naturen är den store jordiseraren

Om mer biologiskt avfall på jorden JORDISERADES, dvs gräves, plöjes eller borras ner, skulle ingen behöva svälta, lufthavet bli renare och koldioxidöverskottet minska. Naturen är själv den store jordiseraren genom att låta de döda växternas rötter ruttna i jorden och bli näring till nästa generation växter.