Min kommentar i debatten om den tinande tundran

På flera håll diskuterar man hotet från den tinanden tundran, exempelvis i denna debatt i Ny Teknik. Klimatet på jorden är på många sätt självreglerande, om tundran t.ex.tinar upp blir den till ett utmärkt odlingssubstrat (en riktig näringsbomb) när det biologiska materialet bryts ner och blir tillgängligt för växtligheten. Växtlighet som sedan kan fånga in koldioxid. Den som har en trädgård vet att det tar inte lång tid från det man har rensat bort ogräset tills nytt har växt upp igen. Jag citerar ur boken ”The Ages of Gaia” av James Lovelock (1995):

”Betrakta ett träd, under sin livstid fångar det in tusentals kilo kol ur luften och lagrar det i sina rötter, en del koldioxid frigörs genom rotrespiration medan det lever, och då trädet dör oxideras rötternas kolav förbrukare och koldioxid frigörs djupt nere i marken. På ett ellerannat sätt är levande organismer på land sysselsatta med att pumpa koldioxid från luften ner i marken. Där kommer den i kontakt och reagerar med bergarternas kalciumsilikat och bildar kalciumkarbonat och kiselsyra.” (s. 134)

Människans bidrag till naturens ständiga kamp med att få ner kolet i jorden är t.ex. när lantbrukaren plöjer ner skörderester och naturgödsel eller trädgårdsägaren som gräver eller borrar ner sitt köks- och trädgårdsavfall i grönsaksland, rabatter, växthus runt träd, buskar och frukträd. Detta kallas numera för jordisering (på engelska:”soilization”). Jordisering ökar kraftigt tillväxten av allt som planteras och odlas samtidigt som behovet av konstgödsel minskar/upphör. Att elda halm i värmeverk eller att göra biogas av skörderester, naturgödsel m.m.är därför helt fel. Halmen och skörderesterna skall stanna kvar på åkrarna och jordiseras genom nerplöjning. Om det plöjdes ner och jordiserade ännu mer biologiskt avfall skulle kväveläckaget från åkrarna också minska.
Naturen har flera kretslopp för kolet, ett långsamt under markytan (jordisering) och ett snabbt ovan markytan. Det snabba kretsloppet är när t.ex. löven faller på hösten och hamnar på markytan. Det tar inte så långtid förrän dessa oxiderats till koldioxid och hamnat i lufthavet igen. Om löven istället jordiserats hade det tagit lång tid, kanske många år innan dessa oxiderats till koldioxid och sedan kommit upp i lufthavet. Under tiden hade de dessutom gjort stor nytta för jordens bördighet och fuktighet. Kompostering och ytgödsling tillhör också det snabba kretsloppet för att inte tala om varmkompost. Vid kompostering bildas också mögel och giftiga gaser. Jordisering är också en billig metod att minska på svälten i u-ländernas byar där det biologiska avfallet oftast får ligga på markytan och förgasas. ”Om”* den något förhöjda halten av koldioxid i atmosfären är boven i dramat och vi redan har en förhöjd växthuseffekt, så hjälper det ju inte med att bara minska på utsläppen – vi måste i så fall också börja med att fånga in och minska på överskottet. Det är därför märkligt att myndigheterna inte förbjuder kompostering och ytgödsling och i stället rekommenderar jordisering som en del av lösningen på detta problem.

*Jag skriver ”om” därför att jag är mycket tvivlande till denna häxjakt på koldioxid. Jag ser också koldioxidöverskottet som en tillgång när det i framtiden gäller att kunna odla fram mer mat och mätta allt fler hungrande människor i världen.