lördag 28 juli 2007

Massmedia - en käpp i hjulet för miljöutvecklingen

Massmedia har en roll som förmedlare av ny kunskap, nya metoder, nya rön. På tidningarnas trädgårdssidor förväntar sig den genomsnittlige trädgårdsintresserade läsaren att få ta del av tips och metoder som hjälper honom/henne i trädgården. Jag är sedan många år tillbaka verksam som professionell rekordodlare och har under dessa år bevisat hur växtligheten flerdubblas då man borrar ner sitt köks- och trädgårdsavfall i jorden nära intill de växter man odlar. Näringen bryts då inte ner och förintas (oxideras) av luftsyret, som vid kompostering och ytgödsling, utan kommer växterna tillgodo. Att denna metod fungerar utmärkt har jag i många år bevisat genom att odla fram rekordstora grönsaker. År efter år odlar jag fram jättepumpor (som störst 482 kg). Detta skulle inte vara möjligt om jag odlat i kompostjord och ytgödsling. Dagstidningar, veckotidningar, TV och radio har flera gånger gjort reportage om min odlingsmetod. Därför är det alltid lika förvånande att läsa hur ni varje år intervjuar trädgårdsmästare m.fl. om de bästa tipsen inför vårens odling, och att dessa år efter år håller fast vid den odugliga och näringsförstörande komposteringen och ytgödslingen. Massmedias roll som förmedlare av ny kunskap och nya metoder missbrukas, och era råd har ingen förankring i verkligheten. Gå ut bland landets trädgårdsodlare och ni kommer att finna att många har slutat kompostera och istället börjat att borra ner sitt trädgårdsavfall för att ta tillvara den näring som annars går förlorad vid kompostering. Fråga alla dessa människor som börjat tillämpa nedborrning av trädgårdsavfall (jordisering) om de blivit mer nöjda eller mindre nöjda sedan de övergav kompostering och ytgödsling. Kompostering är ett 2000-talets ”kejsarens nya kläder”-fenomen som inte längre går att blunda för. Men istället förlitar ni er på kompostforskar-falangen inom SLU och på trädgårdsjournalister som uppenbarligen inte är uppdaterade vad gäller de nya metoder som framkommit inom den professionella ekologiska odlingen. Det är massmedias skyldighet att hålla sig uppdaterad med ny kunskap och nya metoder, och det är ett hån mot era läsare att år ut och år in fortsätta att rekommendera kompostering när detta är en metod som till och med av Sveriges Lantbruksuniversitet har bevisats sprida skadliga gaser. Läs t ex Barbro Beck-Friis avhandling om de skadliga gaser som uppstår vid kompostering. Det är dags att även populärpressen undersöker verkligheten och börjar anpassa sig efter den, istället för att hylla metoder som är ”inne” och ”säljande” som t ex kompostering – men som är direkt skadliga för miljön. Att blunda för nya rön och ny kunskap är att begå ett stort journalistiskt tjänstefel. I dessa dagar då grävande journalistik ständigt gör stora upptäckter i vårt samhälle är det märkligt hur trädgårdsjournalistiken inte alls verkar vara intresserad av ett grävande förhållningssätt. I så fall hade ni för länge sedan upptäckt att komposteringshysterin i åratal sanktionerats av Lantbruksuniversiteten, som erhåller stora anslag för att bedriva forskning inom detta område. Det är dags att låta den grävande journalistiken angripa även trädgårdsjournalistikens område. När får vi se den första borrande trädgårdsjournalisten? Under 1900-talet fanns det ingen och nu är vi redan en bit in på 2000-talet.
Börje Gustavsson, miljöinnovatör, Skurup
Sara Gilliard, Malmö

fredag 27 juli 2007

Jordisering återvinner biologiskt avfall till nästan 100%

Köks- och trädgårdsavfall är Sveriges största avfalls- och råvaruresurs. Och under markytan finns Sveriges största anläggning för nästan hundraprocentig återvinning av detta avfall till näringsrik matjord. Den är skräddarsydd för sin uppgift sedan miljontals år och drivs av sin egen energi och lämnar inget avfall.
Inom jordbruket har sedan länge denna återvinningsanläggning utnyttjats. Direkt efter skörden plöjes också det gröna växtmaterialet ner direkt för att ge maximal växtkraft åt jorden.
I trädgårdar där plöjning inte kan ske och eftersom nedgrävning av avfallet med spade är ett tungt arbete har miljöetablissemanget istället rekommenderat kompostering. Men även detta är en mycket arbetskrävande och långdragen process där dessutom det mesta av näringen och energin försvinner. Kompostering är nämligen en förbränningsprocess vid låg temperatur som nästan bara lämnar askhalten kvar. Varmkompostering är ett sätt att göra materialet värdelöst på kortare tid, samma gäller för maskkompostering. Alla de tusentals fina kolföreningar som fotosyntesen byggt upp går till spillo. I elementära läroböcker i kemi anges samma formel för förmultning som förbränning: biologiskt material + syre = koldioxid + vatten + energi. Det är märkligt att miljöetablissemanget ännu inte observerat detta liksom att varje gram som komposten minskar i vikt avgår som mer eller mindre giftiga och miljöskadliga gaser till omgivning och lufthav (s.k. molekylsopor) utan fortsätter att rekommendera att allas vårt lufthav användes som soptstation. Så om enda önskan är att minska avfallets volym och vikt är kompostering en mycket effektiv metod, näst efter uppeldning. Men i verkligheten har volymen ökats ofantligt genom avfallets överförande till gasform. Om kompostgaserna varit lika synliga som rök hade kompostering i villaträdgårdar varit förbjuden för länge sedan. Om kompostresterna dessutom användes till ytgödsling försvinner den lilla näring som är kvar i sol och vind och mindre än 10% av det ursprungliga näringsinnehållet kommer växterna tillgodo. Ytgödsling och marktäckning fångar särskilt på sommaren upp regnskurarna som snabbt luftas upp i atmosfären igen. Ytan bör vara steril som ökensand, då trivs inte fröogräs, sniglar, ohyra och mögel.
Jordisering innebär att köks- och trädgårdsavfall direkt och färskt packas ner i borrade hål vid växternas rötter och blir till långtidsverkande, vattenhållande och giftfria näringspelare. Vid jordisering kommer alla de fina, lätt nedbrytbara och lättflyktiga ämnena (bl.a. det så viktiga kvävet) med ner i jorden och absorberas och resorberas av denna. Avfallets hela innehåll av näring och energi kommer direkt maskar, mikroliv och växter tillgodo. Näringen blir utnyttjad i varje nedbrytningsfas och energin blir vid varje tidpunkt utnyttjad på sin högsta nivå. Genom att syre inte onödigtvis finns tillhands som vid kompostering ovan jord, genomlöper avfallet många fler ämnesomsättningsfaser.
Vid kompostering förbränns alla dessa mellanstadie-ämnen av syret. I atmosfären finns redan ett överskott av koldioxid men genom jordisering bindes kolet (c) under längre tid i jorden till nytta för allt som odlas. Genom att avfallet blir placerat på djupet kommer både de biologiska och kemiska processerna att pågå under större del av året jämfört med kompostering utomhus då ju allt avstannar vid första lilla frostknäpp. Näringspelare däremot är åretrunt-skafferier för maskar, mikroliv, växter – alla behöver både näring och vatten även under vintern. Biologiskt material har en stor vattenhållande förmåga som är ytterst viktig för jordens bördighet, men vid kompostering fördärvas denna. I näringspelaren däremot lagras allt regnvatten som faller inom pluggens area, och någon risk för genomsläpp av s.k. lakvatten föreligger inte. Kapillärkrafterna inom näringspelaren gör denna till en veke som suger till sig och lagrar vatten både från omgivning och botten. I pelaren kan rötterna således finna både näring och vatten, vilket är av stor betydelse under torkperioder. Djupbevattning av buskar, träd mm sker lämpligen i näringspelare. Att jordisera är det absolut enklaste och snabbaste sättet att med nästan 100-procentig återvinning återföra avfallet till jord varifrån det ju kommit. Därmed är den ekologiska cirkeln sluten. Styv lera, mager sandjord, allt blir odlingsbart genom jordisering.
Om allt biologiskt avfall på jorden jordiserades skulle ingen behöva svälta, lufthavet bli renare och koldioxidöverskottet minska.
.
Nedanstående citat är hämtat ur James Lovelock's bok "The ages of Gaia" (1988) s. 134:
"Betrakta ett träd. Under sin livstid fångar det in tusentals kilo kol ur luften och lagrar det i sina rötter, en del koldioxid frigörs genom rotrespiration medan det lever, och då trädet dör oxideras rötternas kol av förbrukare och koldioxid frigörs djupt nere i marken. På ett eller annat sätt är levande organismer på land sysselsatta med att pumpa koldioxid från luften ned i marken. Där kommer den i kontakt med och reagerar med bergarternas kalciumsilikat och bildar kalciumkarbonat och kiselsyra."
.

Lever som jag lär

Debattartikel som jag publicerade i Expressen, den 11 januari 1994:

Jag lever som jag lär! Om Sveriges manliga befolkning som bor i villor eller sommarstugor började att kissa i borrade hål, skulle snabbt, enkelt och billigt stora miljövinster göras. Vatten och reningsverk sparas, liksom vattendrag, sjöar och hav. Kissandet ersätter konstgödsel i trädgårdarna. Hålen är även utmärkta för extra djupbevattning under torra somrar, varigenom mycket vatten sparas. Hålen borras 30-40 cm djupa där man vill öka växtligheten och skördarna, t ex vid fruktträd, bärbuskar, i rabatter, köksland, växthus. Rötterna lockas på djupet, ingen ytavdunstning sker och växterna blir mindre känsliga för torka, sjukdomar och luftföroreningar. Innehållet i urinen återvinnes till 100 procent som giftfritt foder åt maskar, mikroliv och näring till växterna. Strös lite jord över hålet blir det helt lukt- och flugfritt. Den som har grannar nära inpå sig kan snickra ett litet lätt och flyttbart insynsskydd. Och det enda som behövs för denna enkla miljöinsats är en handdriven jordborr. För detta ändamål är en jordborr helt överlägsen spaden. Det skrivs så mycket i tidningar och böcker och pratas i radio och TV om miljöproblemen, men ytterst få nya lösningar kommer fram som leder till att situationen förbättras. Försöker man lansera nya ideer och metoder inom miljö är genast experter framme och känner sig trampade på tårna och sätter käppar i hjulen. Många gånger utan att ens närmare ha satt sig in i vad saken gäller. Detta är tyvärr en mycket typisk svensk företeelse.

Börje Gustavsson, miljöinnovatör

Bilden ovan publiceras med tecknarens (Sverker Ek) tillstånd.

Jordisering i praktiken, steg 1

Här ser ni hur det ser ut under diskhon i miljöinnovatörens kök. Under diskhon finns helt enkelt två slaskhinkar. I den vita till höger slänger jag sånt som inte ska jordiseras, och i den vänstra slänger jag biologiskt material såsom morotsskal, potatisskal, äggskal, gamla köttbitar, oätna fiskpinnar, överblivna revbensspjäll, gammal kattmat. Hinken tömmes ca 2-3 gånger i veckan.
Bakom avfallshinkarna har vi även en hink för metallskräp t ex konservburkar. Enklare än såhär kan det inte bli. Naturligtvis har jag ett lock över avfallshinken med biologiskt avfall, annars skulle ju kompostgaser avgå till köksluften och det vill man ju inte.

torsdag 26 juli 2007

Afrikanska dyngbaggar hjälper naturen att jordisera

I tidskriften Vakna! (8 mars 1996) publicerades en artikel "Afrikanska dyngbaggar till undsättning" författad av Vakna!s korrespondent i Sydafrika. Artikeln beskriver hur afrikanska dyngbaggar gräver ner kospillning. Här följer ett utdrag ur artikeln:
" När man först förde in boskap i Australien för två hundra år sedan, vem hade då kunnat förutse de allvarliga problem det skulle leda till? Allteftersom tiden gick blev betesmarker översållade med kospillning, vilket hindrade gräset från att växa på en del platser eller gjorde det oätligt för boskapen. Högarna av spillning blev så småningom väldiga härdar, där otrevliga flugor förökade sig. Enligt en rapport i tidskriften Africa - Environment & Wildlife hade problemet på 1970-talet blivit en "ekonomisk och ekologisk kris som antagit enorma proportioner". Det har beräknats att en areal på "mer än två miljoner hektar betesmark blev obrukbar varje år. Stora mängder kväve gick inte tillbaka till jorden på grund av att kreatursspillning inte kom ner i jorden, och antalet flugor nådde epidemiska proportioner."
Vad var det då som hade slagit fel? I Afrika skulle dyngbaggarna snabbt och effektivt ha befriat markerna från spillningen genom att gräva ner den ( = jordisering). Jorden skulle därigenom ha blivit gödslad och uppluckrad, och växtkraften skulle på så sätt ha förbättrats. Samtidigt skulle skadliga arter av flugor ha hållits under kontroll, parasiternas ägg ha förstörts och spridandet av bakteriella sjukdomar ha förhindrats.
Vad de tidiga bosättarna i Australien inte insåg var att de australiensiska dyngbaggarna bara bearbetar de små, hårda kulorna av spillning från de inhemska djuren och inte kan ta hand om den stora, mjuka spillningen från boskap.
Vad skulle man göra? Jo, importera dyngbaggar från andra länder. Den afrikanska sorten (som det finns omkring 2000 arter av) tar hand om enorma mängder mjuk spillning, till exempel elefantspillning. Att skaffa undan kospillning är inget som helst problem för de här dyngbaggarna. Men vilken mängd dyngbaggar det behövs för att klara jobbet! I Africa - Environment & Wildlife rapporterades det att i en nationalpark "har man räknat till 7000 dyngbaggar i en enda hög av elefantspillning", och i en annan nationalpark "samlade man på 12 itlmmar ihop 22746 baggar från en 7-kiloshög av elefantspillning".
Som väl är förbättrades situationen betydligt tack vare de afrikanska dyngbaggarna. "

Om luktens funktion vid förruttnelse

Debattartikel publicerad i Kvällsposten den 25 mars 1996:
Under en längre tid har jag försökt få miljömyndigheter att inse de risker som finns med de giftiga gaser och mögel som uppstår vid nedbrytning av organiskt material under de ogynnsamma betingelser som föreligger vid kompostering.
Det är inga små gasmängder det gäller. 1 kg avfall ger cirka 1 kubikmeter koncentrerad gas som i sin tur räcker till att göra stora luftvolymer ohälsosamma. Under nedbrytningen avgår minst 85% av det biologiska materialet i gasform. Även om en del är för människan ofarlig, t ex koldioxiden, så är många gaskomponenter mer eller mindre skadliga, en del är mycket skadliga, t ex kväveoxider, metan och flyktiga organiska ämnen som oxidanter och ozon mm.
En kompost innehåller dessutom alla de förutsättningar som behövs för utveckling av skadliga (och kanske smittosamma) bakterier och mikroorganismer.
Lukten från ruttnande organiskt material har bl a två viktiga funktioner att fylla:
1. Varna lungförsedda varelser med luktorgan (människor och djur) så att dessa inte onödigtvis vistas i närheten av det ruttnande materialet och andas in de giftiga gaserna. Därför är dessa varelser försedda med idiotsäkra luktorgan i nos och näsa som direkt signalerar till hjärnan om luften är förorenad med nedbrytningsgaser.
2. Lukten från ruttnande organiskt material i jorden har däremot till uppgift att locka rötter till sig så att näringen som frigöres under nedbrytningen kommer växtligheten tillgodo. Ett exempel är hur rötter på stora avstånd söker upp läckande avloppsrör även om dessa ligger på stort djup. Det är växtnäring frigjord genom förruttnelse som växtrötter vill ha. Tyvärr har allt för många inte kännedom om detta, utan tror att avfallet måste komposteras först för att bli tjänligt som växtnäring.
Andra hälsovådliga företeelser i samhället följs noga upp och föreskrifter och varningar utfärdas. Därför är det på tiden att även komposteringen granskas och förklaras som en miljö- och hälsofara.

Naturen är den store jordiseraren

Om mer biologiskt avfall på jorden JORDISERADES, dvs gräves, plöjes eller borras ner, skulle ingen behöva svälta, lufthavet bli renare och koldioxidöverskottet minska. Naturen är själv den store jordiseraren genom att låta de döda växternas rötter ruttna i jorden och bli näring till nästa generation växter.

tisdag 24 juli 2007

Indoktrinering

Propagandan för kompostering är baserad på en falsk grundhypotes och genom att den upprepats ihärdigt under lång tid har även normalt tänkande människor inte ifrågasatt hypotesens riktighet. Något mer likt sagan om ”kejsarens nya kläder” kan man knappast tänka sig…
Miljöetablissemanget har indoktrinerat hela samhället, så att komposterandet nu återfinns på samtliga nivåer i samhället. Jag är en av mycket få människor som begripit hur kompostering är ett hinder för utveckling av miljöteknik. Detta trots att vi lever i en tid då miljöengagemang anses vara så bra.... Tyvärr verkar de flesta tycka att miljöengagemang endast handlar om att vi ska byta till lågenergilampor och annat krafs som har föga påverkan på miljön...

söndag 22 juli 2007

Biståndsorganisationernas dumhet

Jag har under många år försökt komma med förslag till svenska biståndsorganisationer, däribland främst SIDA, men alltid mötts av motstånd. SIDA är inte intresserade av förslag utifrån, utan lyssnar endast till sina egna anställda så kallade "experter". Jordiseringsmetoden skulle kunna öka skördarna samt minska smittspridningen i u-länderna - men SIDA är inte intresserade av denna enkla lösning på problemen. Ett argument jag ofta också möter är att "vi vill inte påtvinga lokalbefolkningen några metoder som kommer utifrån, vi vill uppmuntra till användning av deras egna lokala metoder." En sådan åsikt leder knappast till någon utveckling, utan är ett skandalöst slöseri med svenska biståndspengar (och med svenska skattepengar). Ett exempel är Afghanistan, där man inte har någon sophantering alls utan gör som vi gjorde på medeltiden, dvs kastar ut avfallet direkt på gatan.

Tänk om man skulle ta den biologiska delen av avfallet i ovanstående bild och borra ner i jordlotten utanför sitt hus? Hur många smittor skulle då inte undvikas, och hur mycket renare skulle området inte bli? Man skulle även kunna bedriva odling på sin jordlott, och bli självförsörjande med grönsaker - men denna lösning är man inte intresserad av, eftersom den kommer "utifrån" och inte från "lokalbefolkningen på gräsrotsnivå". Det är idag livsfarligt att till svenska biståndsorganisationer komma med förslag på metoder som kan användas i u-länder, eftersom man riskerar att kallas nykolonialist.
Tydligen vill svenska biståndsorganisationer att hjulet ska uppfinnas två gånger...
För ett par år sedan skrev jag till Göran Persson och föreslog maximalodlingsmetoden som bot mot världssvälten, och fick svar enligt brevet nedan. Sedan skrev jag till SIDA (se brev nedan) som påstår att de kontaktat sitt regionala program för markvård och livsmedelssäkerhet i Nairobi. Dessa har fortfarande inte hört av sig. Det har nu gått sex år. Och de svenska biståndspengarna fortsätter att rulla ut i världen...

Biosfär 2 - ett fiasko som bevisar komposteringens felaktighet

BIOSFÄR 2 är ett kretslopsexperiment som visar att kompostering bidrar till koldioxidöverskottet i atmosfären och att ekologisk odling som baseras på kompostering och ytgödsling ej är hållbart i längden.
För att öka kunskapen om jordens livsuppehållande system gjorde forskare i början av 1990-talet ett experiment med ett helt slutet system genom att i Arizona-öknen i USA bygga ett jättelikt växthus, Biosfär 2 (jorden är Biosfär 1). Växthuset täckte en yta av 3 tunnland och var isolerad från yttervärlden. Där planterades växter som skulle avge syre, och konstgjorda moln och sjöar skulle reglera klimatet. Man försökte efterlikna naturens kretslopp och trodde att människorna, fyra män och fyra kvinnor, skulle kunna leva och vara självförsörjande i denna miljö tillsammans med ca. 3000 växt- och djurarter. Experimentet varade i två år. Emellertid misslyckades projektet; det blev ont om mat, syre- halten sjönk och koldioxidhalten blev för hög och man blev tvungen att pumpa in ny luft utifrån. Många fåglar, djur och insekter som man trodde skulle trivas där inne, dog. Männi- skorna som deltog blev med tiden rätt magra. Denna ädla dröm som kallades Biosfär 2 blev med andra ord ett stort misslyckande. Jag har läst många artiklar om Biosfär 2 men aldrig fått minsta lilla förklaring på varför experimentet misslyckades. Svaret är egentligen mycket enkelt: att syrehalten sjönk, koldioxidhalten blev för hög och att man fick ont om mat berodde till en stor del på att man komposterade allt bilogiskt avfall. Hade man istället jordiserat avfallet och därmed också fått ökad växtlighet som producerat både syre, mat och minskat på koldioxidöverskottet, hade sannolikt experimentet kunnat fortgå än i dag. Vid kompostering förbrukas syre till ingen nytta och näringen försvinner som miljöskadlig gas. Jag har ännu inte fått det bekräftat men misstänker att de använde kompostresterna som ytgödsling. I så fall kan man verkligen tala om att "såga av den gren man sitter på". Att ingen ens misstänkliggjort de stora komposthögarna som möjlig orsak beror troligen på att kompostering blivit en "helig ko" som absolut inte får ifrågasättas. I instruktioner om hur man komposterar framhävs alltid hur viktigt det är att röra om så syret kommer in i komposten ordentligt. Kompostering är en oxidation, dvs en förbränningsprocess vid låg temperatur som förbrukar syre och producerar koldioxid samt även många andra mer eller mindre skadliga gaser för människa och miljö. Om kompostgaserna varit synliga som rök hade kompostering varit förbjudet för länge sedan.Vad drar vi nu för lärdom av detta misslyckade och kostsamma (150 miljoner dollar) experiment? Jo, att all form av kompostering och ytgödsling bör utgå ur Agenda-21:s handlingsprogram och att biologiskt avfall, där det är möjligt, skall jordiseras genom grävning, plöjning eller borrning. Låt inte det som hände Biosfär 2 hända Biosfär 1!
(Bilden nedan visar på den otroliga skillnaden mellan ekologiskt odlade morötter enligt jordiseringsmetoden och odlade enligt Krav. Sötman och smaken är också helt överlägsen. Som vegetarian äter jag mycket frukt och grönsaker men nästan aldrig Krav-odlade, bl.a därför att de är så smaklösa.)

Doktorsavhandling om komposteringens skadliga gaser

Läs Barbro Beck Friis' doktorsavhandling från SLU, om de skadliga gaser som bildas vid kompostering. (Märkligt vad tyst det är från miljöetablissemanget om denna avhandling...)

Gas- och mögelfaran vid kompostering

Kompostering är som kejsarens nya kläder

Debattartikel publicerad i Viola Trädgårdsvärlden nr 4, den 25 februari 1998:
KOMPOSTERING ÄR SOM KEJSARENS NYA KLÄDER
Under många år har propagandan för kompostering och ytgödsling med köks- och trädgårdsavfall varit mycket intensiv. Detta är mycket märkligt eftersom färskt köks- och trädgårdsavfall är Sveriges i särklass största avfallsråvaruresurs, alla kategorier, och är dessutom det avfall som är enklast och mest lönsamt att återvinna. Detta kan dock inte återvinnas genom kompostering eftersom detta är en oxiderings/förbränningsprocess. Största delen av det näringsrika avfallet avgår nämligen som mer eller mindre skadliga gaser till inandningsluft och lufthav, och kompostresterna får ett mycket lågt näringsinnehåll. Om kompostresterna dessutom används till ytgödsling försvinner snart den lilla näring som är kvar, i sol och vind. Därför är det mycket konstigt att kompostpropagandan kunnat fortsätta utan att några som helst bevis har framlagts för komposteringens berättigande. Samtidigt som propagandan och myten för kompostering och ytgödsling pågått har jag försökt sprida kännedom om hur fel detta är. Jag har, liksom barnet i sagan om Kejsarens nya kläder, hela tiden pekat på komposterandet och ytgödslandet och sagt: detta är ju ingen återvinning utan en stor miljöbelastning! Istället har jag utvecklat en metod som fått namnet jordisering, med vilken köks- och trädgårdsavfall kan återvinnas av alla som har villa, sommarstuga. kolonilott eller tillgång till en bit jord. Avfallet är ur världen en gång för alla och blir istället till nästan 100 procent giftfria och hälsosamma livsmedel i form av frukt, bär, grönsaker eller blommor. Detta helt utan konstgödsel, bekämpningsmedel, genmanipulering, transporter, energiförbrukning och utan att nytt restavfall uppstår. Jordisering är en ekologisk evighetsmaskin som ger mer än den förbrukar. Detta är också en idealisk lösning nu när kommunerna inför källsortering och längre hämtningsintervaller. Jordiseringsmetoden innebär att avfallet direkt och färskt packas ner i 30 till 60 cm djupa borrade hål med diametern 15 till 25 cm och täckes med jord. Hålen placeras runt fruktträd och bärbuskar, i grönsaksland, rabatter och växthus eller där man vill ha maximal växtlighet och stora skördar. Detta blir långtidsverkande fuktighetshållande giftfria näringspelare. Köks- och trädgårdsavfall innehåller nämligen den bästa giftfria växtnäring som finns och bör därför komma växternas rotsystem tillgodo i sin helhet. Det är växtnäring frigjord genom förruttnelse nere i jorden som växtrötter vill ha. Tyvärr har allt för få kännedom om detta. Jordisering lockar rötterna på djupet; ytgödsling däremot gör stor skada genom att locka upp rötterna till ytan så att växterna blir känsliga för torkperioder. Jordisering är ingen skrivbordsprodukt utan en kopia av hur naturen låter avdöda växters rötter ruttna nere i jorden och bli ny näring till nästa generation växter. Naturen är nämligen själv den store jordiseraren och växtligheten på jorden har kommit igång och utvecklats på detta vis och så har matjordslagret bildats och byggts upp under årmiljoner. Metodens överlägsenhet har bekräftats under mångårig experimentodling. Exempelvis har 500 kg pumpor skördats på en enda planta, där största pumpan vägde 96 kg (Obs! notera att detta skrevs 1998! På senare år har jag odlat fram ännu större pumpor. Exempelvis sverigerekordpumpan från 2005 som vägde 482 kg). Detta är troligen ett av de största skörderesultat en ettårig växt någonsin har producerat. Jordisering i u-länderna skulle snabbt ge mycket mat till de svältande. Tyvärr har den intensiva och ständigt återkommande propagandan för kompostering och ytgödsling lamslagit och blockerat all annan ideverksamhet inom odling och miljö. Därför är det på tiden att kännedom om komposteringens och ytgödslingens totala oduglighet sprides till alla som lägger tid och kraft på att få rik växtlighet och stora skördar i sina trädgårdar, på fritidstomter och kolonilotter.

Ur DEN PRAKTISKE LANDTBRUKAREN, anno 1907

Som framgår av nedanstående,vilket är ordagrant hämtat ur DEN PRAKTISKE LANDBRUKAREN, JORDBRUKSLÄRA vilken är tryckt år 1907, har kunniga lantbrukare aldrig tillämpat dagens näringsförstörande kompostering och ytgödsling:

Förmultning
Denna sönderdelningsprocess är ej annat än en långsam förbränning, ty med den multnade kroppens väte förenar sig luftens syre till vatten och med dess kol till kolsyra, alldeles såsom det tillgår då en kropp förbrännes. Denna sönderdelning sker dock ej omedelbart på en gång, utan därvid uppkomma såsom mellanled en del brunfärgade kolrika ämnen, kallade mullämnen. Dessa innehålla utom kol äfven väte, syre och kväfe. En del mullämnen havfa sura egenskaper och kallas mullsyror. Mullämnena äro af den allra största betydelse för åkerjorden, såsom vi framledes skola påvisa. Emedan de äro underkastade en ständig fortgående förmulltning, äro de en ständig källa till bindning af kolsyra i jorden, och denna syra bidrager i hög grad till att göra jordens växtnäringsämnen mera lättlösliga och tillgängliga för växterna.Matjorden och alfenMatjordens djup har ett stort inflytande på jordens fruktbarhet därigenom, att den erbjuder växterna ett större näringsförråd ju djupare den är, hvarjämte hon i samma mån kan upptaga och kvarhålla en större mängd fruktighet. Vid inträffande torka lida skördarna alltid mycket på grund jord. Samma är förhållandet de tider då ymnigare nederbörd inträffar. En grund matjord bör därför, såvidt möjligt är, fördjupas och förbättras (=jordisering - Börje Gustavssons kommentar). Alfven har äfven stort inflytande på jordens fruktbarhet. Ju mer godartad den är, ju mer näring lämnar den åt djuprotväxterna. Den kan äfven förvandlas till matjord genom djupare bearbetning. Kol är en hufvudbeståndsdel i mullämnena och dessa havfa, såsom antydt är, en mycket stor betydelse för åkerjordens bördighet.
Kreatursgödsel
Ammoniakjäsningen är lifligast uti gödsel som ligger löst uppkastad eller fritt utbredd på gödselkomposten emedan lufttillträdet då är obegränsat. Sammanpackas gödseln, så aftager ammoniakjäsningen i massans inre och inskränker sig till ytan. Men äfven där kan den hämmas om gödselkomposten, i den mån den blir färdiglagd, täckes ofvan och på sidorna med dyjord eller annat myllrikt material, som hindrar lufttillträdet och binder frigjord ammoniak. Salpeterjäsningen vidtager efter ammoniakjäsningen och fodrar liksom denna rikligt lufttillträde. Härigenom syrsättes ammoniak och andra kväfvehaltiga ämnen till salpetersyrade salter, hvilka ej kunna förgasas, men lätt urlakas. Genom gödselns tillpackning hindras äfven denna jäsning och brinning som huvudsakligen bör försigå i jorden (=jordisering - Börje Gustavssons kommentar). Härigenom upplifvas den för jordens fruktbarhet så viktiga bakterieverksamheten, jorden kommer i jäsning, blir lucker och riktas på lösta näringsämnen.
Gröngödsling
Härmed menas den gödsling jorden erhåller genom nedplöjning af en för ändamålet odlad gröda. Gröngödslingsväxterna återgifva jorden alla de ämnena de tagit från henne och dessutom det kol och kväfve, som de upptagit ur luften. Gröngödslingen verkar liksom kreatursgödsel både jordförbättrande och gödande, emeden den tillför jorden både mullbildande ämnen och växtnäring (jordisering). Gröngödslingens ekonomiska resultat blir bäst om man odlar gröngödslingsväxter på träda och nedplöjer densamma 3-4 veckor före höstsådden. För att underlätta gröngödslingsväxternas nedmyllning bör man genom vältning först nedpressa växterna på marken.

Jordiseringsmetoden nämns i Bibeln

I den femte Mosebok kapitel 23:12 och 23:13 beskrivs jordisering för första gången:
23:12: "Du skall ha en särskild plats utanför lägret, dit du kan gå avsides".
23:13: "Och du skall jämte annat som du bär ha en pinne, och när du vill sätta dig därute, skall du med den gräva en grop och sedan åter täcka över din uttömning".
Alltså jordiserade man redan för 2000 år sedan !
Den 25 februari 2002 visade programmet Nova på SvT en film om människorna som för 2000 år sedan skrev Dödahavsrullarna. I filmen visades också hur dessa människor med hjälp av hackan gjorde hål i marken och jordiserade sin avföring.

Jordisering ökar skördarna

Inom trädgårdsodlingen har det inte på länge framkommit något nytt värt att notera ifråga om metoder och hjälpmedel. Ett exempel på detta är att köks- och trädgårdsavfall fortfarande hanteras på samma sätt som då man bara ville bli av med det. Avfallet slänges i högar på marken, där det fick ligga tills det försvann av sig själv. Enda skillnaden nu ä ratt man stänger in det i behållare under förintelseprocessen. Detta är märkligt, eftersom avfallet ifråga är Sveriges i särklass största avfallsråvaruresurs och att det numera finns en metod med vilken avfallet återvinnes och blir prima giftfri näring för trädgårdens alla växter. Metoden heter jordisering och kommer att bli epokgörande för all trädgårdsodling. Jordisering är att köks- och trädgårdsavfall direkt och färskt packas ner i 30-70 cm djupa borrade hål med en diameter på 175-225 mm runt träd, buskar, växter och i grönsaksland, rabatter och växthus. Avfallet blir långtidsverkande, vattenhållande och giftfria näringspelare. Jordisering är en kopia av naturens egen metod att återvinna växtnäringen nere i jorden ur avdöda och ruttnade rotsystem, maskar och mikroliv. En unik handdriven jordborr har gjort det möjligt att snabbt och lätt borra hålen. Jordiseringens fördelarDet är av största vikt att kännedom om jordiseringsmetodens alla fördelar sprids, även ur miljö- och nationalekonomisk synpunkt. Jag skall därför kortfattat redogöra för några av fördelarna med att jordisera köks- och trädgårdsavfall i form av näringspelare. Det specifika med jordisering är att rötterna själva kan välja sin näring både till kvalitet och kvantitet. Inga växter vill ha sin näring på ytan eller homogent inblandad i jorden och därför är näringens placering i pelarform idealisk. Träd, buskar och växter behöver inte skicka sina rötter långa vägar i ytan för att finna näring. Rötterna växer närmare näringspelaren i takt med att lämpliga näringsämnen frigöres under nedbrytningsförloppet. Ingen risk för brända rötter ens med färskt gödsel, urin eller mulltoa i näringspelaren, och är för detta avfall den absolut mest hygieniska metoden. Näringspelare lockar också rötterna på djupet och växterna blir mindre känsliga för torkperioder. Med jordiseringsmetoden kan växter djupbevattnas och i branta slänter är det enda möjligheten. Konstanta livsbetingelserNäringspelare ger rotsystem konstanta livsbetingelser ifråga om näringstillgång, jordfuktighet och temperatur. Dessa tre faktorer betyder mest för växternas välbefinnande och avkastning. Svältfödda träd, buskar och växter kan snabbt sättas på gödkur med hjälp av näringspelare. Hård beskärning och ytgödsling är ett felaktigt råd, som ofta ges när något växer dåligt. Näringspelare däremot ger växterna maximala förutsättningar att kunna utveckla all den tillväxtkraft som är inprogrammerad i varje växtarts gener. Mångårig experimentodling med jordiseringsmetoden har bekräftat detta genom rekodväxtlighet år efter år. Borrade hål rymmer mycket genom att avfallet kan, och även bör, packas hårt för att förruttnelseprocessen inte skall störas (oxideras) av onödigt syre. Det är växtnärings frigjord genom förruttnelse som växtrötterna vill ha. Tyvärr har allt för många inte kännedom om detta, utan tror att avfallet måste komposteras för att bli tjänligt som växtnäring. Näringspelare är helt fria från miljöskadlig gas, lukt, flugor, möss, ohyra och smittorisker efter att man täckt med ca 10 cm jord. Med näringspelare brukar också sorkar försvinna ur trädgården. Jättesteg i u-länderJag är helt övertygad om att jordiseringsmetoden kommer att innebära ett jättesteg framåt för u-ländernas självförsörjning av mat. Slutmålet med mitt arbete att utveckla och sprida kännedom om jordisering är att minska svälten i u-länderna, där ju avfallet från växter, djur och människor får ligga och bli värdelöst i sol och vind. Avfallet orsakar även sanitära olägenheter med smittorisker. Av ovanstående torde framgå, att jordisering är den mest miljövänliga handling en enskild människa kan utföra och borde därför stå överst på Agenda21:s handlingsprogram.

Låt din trädgård bli din gröna hushållsgris

Debattartikel publicerad i ett flertal tidningar under 1996:
Låt din trädgård bli din gröna hushållsgris!
Kompostering och ytgödsling innebär att det biologiska avfallets alla fina växtnäringsämnen aldrig kommer ner i rötternas livsrum utan oxideras och förbrännes av luftsyret så att endast i stort sett askhalten i återstår. Eller som det mycket riktigt står i en ledare i Kvällsposten den 9/4-96, med rubriken ”Soptippen en parentes som förbränning av sopor. Förbränningen är i princip samma process som kompostering, bara lite snabbare.” Jordisering däremot är att bringa biologiskt avfall ner i jorden inom räckhåll för rötter medan det är färskt, genom plöjning, grävning, borrning, så att hela näringsinnehållet kommer växter, maskar och mikroliv tillgodo. Behåll rötternaNaturens verkligt stora tillämpning av jordiseringsmetoden är det som sker när rötterna efter avdöda växter brytes ner i jorden och blir ny prima näring till nästa generation växter. Det är det perfekta kretsloppet och det är så matjordslagret har bildats. Varje trädgårdsodlare bör ha detta i åtanke och inte nödvändigtvis rensa bort avdöda rötter och växtdelar ur jorden. Naturen jordiserar således i huvudsak endast växternas rotmassa. Detta räcker för en jämn balans i arternas utveckling och överlevnad och lagom tillväxt av matjordslagret. Men det räcker inte till mat åt jordens växande befolkning; för detta krävs att en allt större del av växtlighetens överjordsmassa som är oanvändbar som mat återförenas till jorden inom räckhåll för rötterna på det som ska bli nästa skörd. Men det ska ske medan avfallet är färskt, innan luftsyret hinner börja sin näringsförödande oxidationsprocess. Det finns tyvärr de som påstår att biologiskt material måste vara nedbrutet genom förmultning för att kunna tjäna som växtnäring. Om detta varit sant hade inga växter funnits. Vilda växter har nämligen endast haft tillgång till näring från ruttnande rötter från tidigare växter och är programmerade att utnyttja nerbrytningsprodukterna vid förruttningen nere i jorden. Jordisering är därför den enda metod som jämte ökad växtlighet sänker koldioxidhalten i atmosfären så att växthuseffekten minskar. Värdelös ytgödslingFörmultning är en oxidationsprocess som kräver full tillgång till luftsyre och kan därför endast förekomma ovan jordytan. Processen innebär ett nästan totalt förintande av biologiskt material; endast mineralerna återstår. Därför har avfall som jordens växtlighet lämnat ifrån sig ovanpå jordytan inte bidragit till att öka matjordslagrets tjocklek under gångna årmiljoner, tillskottet är lika med noll. Det är också den nakna sanningen ifråga om värdet av den ständigt upprepade rekommendationen att ytgödsla med biologiskt avfall och kompostrester. Naturen själv tar således inte hand om ovanjordsavfallet för direkt återvinning utan låter det återgå till oorganiskt material, enkla kemiska föreningar och grundämnen. Men eftersom jordens folkmängd ökar snabbt samtidigt som den tillgängliga och produktiva matjordsarealen drastiskt minskar, är det hög tid att vi snarast inleder systematisk återvinning av den enorma resurs som finns i det biologiska avfallet på jorden. Det riktiga sättet för detta är att avfallet i så färskt tillstånd som möjligt plöjs, grävs eller borras ner i jorden vid rötterna på livsmedelsproducerande växter. Låt din trädgård bli din gröna hushållsgris. Den gammaldags hushållsgrisen var i fetaste laget för att vara hälsosam. Din gröna hushållsgris ger dig däremot giftfria, hälsosamma grönsaker, bär och frukt i riklig mängd.

Maximalodling minskar världssvälten och koldioxidöverskottet

Jag har utvecklat en ny odlingsmetod som kan förhindra världssvälten. Metoden har fått namnet "maximalodling" och kommer att få både nationalekonomisk och global betydelse. Maximalodling flerdubblar nämligen avkastningen på allt som planteras och odlas i trädgårdar, växthus och på kolonilotter. Denna nya odlingsmetod är helt ekologisk och 100%-ig både ifråga om kretslopp och återvinning, alltså utan konstgödsel, bekämpningsmedel eller genmanipulering och är dessutom mycket lätt att tillämpa. Metoden både förebygger och botar många växtsjukdomar. Maximalodling består av tre enkla åtgärder: djupluckring - jordisering - djupbevattning. 1.Den första åtgärden djupluckring innebär att jorden under och runt växternas rotsystem är djupt och fint luckrad så att rötterna snabbt och lätt kan växa ner till fuktiga jordlager. 2.Den andra åtgärden som jag gett namnet jordisering innebär att växtnäringen tillföres rötterna i form av färskt biologiskt avfall, till exempel köks- och trädgårdsavfall, naturgödsel, latrin, mulltoa och grönmassa av alla slag som packas ner i 30 - 60 cm djupa borrade hål med diametern 15 - 25 cm placerade runt fruktträd, bärbuskar, i grönsaksland, rabatter, växthus m.m. Dessa blir långtidsverkande, vattenhållande, giftfria näringspelare. Hålen rymmer mer än man tror genom att avfallet packas hårt. När avfallet bryts ner och sjunker i hålen kan dessa lätt efterfyllas med nytt färskt material. Vid jordisering kommer alla de fina, lätt nerbrytbara och lättflyktiga ämnena (bl.a. det så viktiga kvävet) med ner i jorden och absorberas-resorberas av denna. Avfallets hela innehåll av näring och energi kommer direkt växter, maskar, mikroliv tillgodo.Det är växtnäring frigjord genom förruttnelse nere i jorden som växtrötter vill ha, men tyvärr har allt för få kännedom om detta. Den ständigt upprepade och felaktiga kompost- och ytgödslingspropagandan har varit vilseledande. Kompostering och ytgödsling är nämligen inget annat än en förbränningsprocess vid låg temperatur och utan synlig rök varvid avfallet under luftsyrets medverkan förgasas/oxideras och blir värdelöst som växtnäring. Vid ytgödsling lockas också rötterna upp till ytan och växterna blir känsliga för torkperioder. Vid jordisering däremot lockas rötterna på djupet. Jordisering är en kopia av hur naturen själv låter avdöda växters rötter ruttna nere i jorden och bli ny näring till nästa generation växter. Naturen är själv den store jordiseraren och växtligheten på jorden har kommit igång och utvecklats på detta vis och så har matjordslagret bildats och byggts upp under årmiljoner. Inom jordbruket har man sedan länge jordiserat; direkt efter skörden plöjs halm, blast och skörderester ner. Vid s.k. gröngödsling plöjs också det gröna växtmaterialet ner direkt och färskt för att ge maximal växtkraft åt jorden. Genom att borrade hål gör det möjligt att få avfallet djupare placerat blir växtkraften betydligt större än vid plöjning. För de flesta växter är nämligen det vanliga plöjningsdjupet för grunt. I trädgårdar där plöjning inte kan ske och eftersom nergrävning av avfallet med spade är ett mycket tungt arbete har jag utvecklat en handdriven jordborr med vilken hålen kan göras snabbt och lätt. Borren är dessutom mycket skonsam mot eventuella rötter. En annan fördel med att placera avfallet/näringen i borrade hål, s.k. näringspelare är att inga växter vill få sin näring homogent inblandad i jorden utan de vill själva kunna välja sort, koncentration och kvantitet för näringsintaget. Därför är jordisering i borrade hål det riktiga sättet att gödsla träd, buskar och växter. Detta ger stora skördar på små ytor genom att rötterna får näringen på djupet och inte behöver söka den över stora ytor. Att jordisera är det bästa sättet att utnyttja små radhustomter, kolonilotter och växthus. Jordisering vid nyplantering innebär att växternas tillväxt kraftigt påskyndas. Hålen borras nämligen så djupa att ett tjockt lager med färskt avfall får plats i botten och täckes med matjord innan plantan sätts på plats. Det talas mycket om att vi måste minska på koldioxidutsläppen, vilket är helt riktigt, men tyvärr har vi ju redan ett koldioxidöverskott och hur detta skall minskas nämns aldrig. Jordisering i stor skala, och därmed ökad växtlighet, kommer att bidra till att minska på koldioxidöverskottet. Vid jordisering tillföres också jorden det för matjordslagrets uppbyggnad så viktiga kolet (C), och det bindes där under lång tid. Vid kompostering och ytgödsling däremot skickas kolet i form av koldioxid och andra växthusgaser direkt upp i lufthavet igen. Jordisering blir helt lukt-flug-fågel- och råttfritt om jord strös över efter varje påfyllnad. Härigenom förhindras också smittspridning vilket är speciellt viktigt i u-länder där ju avfallet annars får ligga på marken och bli värdelöst i sol och vind. 3. Den tredje och sista åtgärden djupbevattning betyder att vattnet tillföres på djupet i borrade hål, fyllda med biologiskt material. Biologiskt material/avfall nerpackat i borrade hål får en mycket stor vattenhållande förmåga (som en tvättsvamp). Ingen ytavdunstning sker, rötterna lockas på djupet och mycket vatten sparas. Med denna metod kan även växter i kraftiga slänter effektivt bevattnas utan att vattnet rinner bort och sköljer med sig matjorden. Maximalodling är en så effektiv odlingsmetod att den på sikt kommer att minska risken för den världssvält som anses hota mänskligheten. Därför är det av största betydelse att kännedom om metoden sprides över hela världen och att den framför allt kommer de svältande människorna i u-länderna tillgodo. Biologiskt avfall är både Sveriges och världens största avfallsråvaruresurs, och den enda metoden som till 100% återvinner avfallet till prima giftfria livsmedel är maximalodling. Maximalodling kan liknas vid en ekologisk evighetsmaskin. För att visa maximalodlingens överlägsenhet har jag för tredje året i rad (2001) odlat fram Sveriges största pumpa på 343 kg. Totalt har plantan producerat ca 1,6 ton pumpor (fröet sattes 1 april). Troligen är detta det största skörderesultat en ettårig växt producerat på dessa breddgrader. Borrade hål i jorden kommer att läsa många av u-ländernas problem i framtiden. T.ex. kan ökenspridningen förhindras genom att kraftiga sticklingar från rotslående växter planteras så att de når ner till botten i en meter eller djupare borrade hål. Härigenom utvecklas rötterna i fuktigare jordlager (växten blir sin egen bevattningspump), vattning blir överflödigt och tillväxten påskyndas avsevärt. Med denna metod skulle t.o.m. Sahara kunna beskogas, men i så fall måste flerspindliga traktordrivna jordborrar konstrueras. Den handdrivna jordborren kan även användas vid brunnsborrning i u-länder, med förlängningar kan 7-8 meter djupa brunnar borras. Med 1-2 meter djupa borrade hål kan även mindre vattenansamlingar efter t.ex. översvämningar dräneras bort. Skyddsvallar mot översvämningar och vid rasrisker kan lätt göras mycket stabilare med stolpar i djupborrade hål. Djupborrade latrinhål i u-länder ger bättre hygien än grävda hål och smittkällor försvinner. När hålen är nästan fulla fylles de helt med jord varefter sådd och plantering kan ske. Det är angeläget att tillämpningen av maximalodlingsmetoden så snart som möjligt sprids till de svältande människorna i u-länderna. Det är självfallet behjärtansvärt att vi kan rycka ut med snabba matleveranser i katastrofsituationer, men med maximalodlingsmetoden tillämpad i u-länderna skulle hjälpen få bestående effekt. Tyvärr har jag själv inga ekonomiska möjligheter att utveckla och sprida kännedom om metoden i u-länder, därför har jag tillsänt statsministern, biståndsministen, miljöministern, Sida, Unicef, Lutherhjälpen, Röda korset m.fl. material om maximalodlingsmetoden med förhoppningen att de skulle hjälpt till med att få metoden tillämpad i u-länderna. Tyvärr visades inget intresse för denna möjlighet att hjälpa u-länderna.
Börje Gustavsson, miljöinnovatör Skurup i oktober 1998

Välkommen till Miljöinnovatör Börje Gustavssons miljöblogg

I nära samarbete med naturen själv har jag utvecklat maximalodlingsmetoden - vilket innebär jordisering, djupluckring och djupbevattning. Denna odlingsmetod är helt ekologisk och hundraprocentig både i fråga om kretslopp och återvinning, alltså utan konstgödsel, bekämpningsmedel eller genmanipulering. Kompostering, ytgödsling och att använda växtresterna från jordbruket till biogas samt elda upp halm i fjärrvärmeverk är ett självbedrägeri som bidrar till svälten på jorden samt växthuseffekten.
På dessa sidor finner du svaren på dina frågor om maximalodling, plantering, dränering, djupbevattning, borrning, gas- och mögelfaran vid kompostering, samt vad vi kan göra för att minska svälten i världen samt minska koldioxidöverskottet.