Om luktens funktion vid förruttnelse

Debattartikel publicerad i Kvällsposten den 25 mars 1996:

Under en längre tid har jag försökt få miljömyndigheter att inse de risker som finns med de giftiga gaser och mögel som uppstår vid nedbrytning av organiskt material under de ogynnsamma betingelser som föreligger vid kompostering.

Det är inga små gasmängder det gäller. 1 kg avfall ger cirka 1 kubikmeter koncentrerad gas som i sin tur räcker till att göra stora luftvolymer ohälsosamma. Under nedbrytningen avgår minst 85% av det biologiska materialet i gasform. Även om en del är för människan ofarlig, t ex koldioxiden, så är många gaskomponenter mer eller mindre skadliga, en del är mycket skadliga, t ex kväveoxider, metan och flyktiga organiska ämnen som oxidanter och ozon mm.
En kompost innehåller dessutom alla de förutsättningar som behövs för utveckling av skadliga (och kanske smittosamma) bakterier och mikroorganismer.

Lukten från ruttnande organiskt material har bl a två viktiga funktioner att fylla:

1. Varna lungförsedda varelser med luktorgan (människor och djur) så att dessa inte onödigtvis vistas i närheten av det ruttnande materialet och andas in de giftiga gaserna. Därför är dessa varelser försedda med idiotsäkra luktorgan i nos och näsa som direkt signalerar till hjärnan om luften är förorenad med nedbrytningsgaser.

2. Lukten från ruttnande organiskt material i jorden har däremot till uppgift att locka rötter till sig så att näringen som frigöres under nedbrytningen kommer växtligheten tillgodo. Ett exempel är hur rötter på stora avstånd söker upp läckande avloppsrör även om dessa ligger på stort djup. Det är växtnäring frigjord genom förruttnelse som växtrötter vill ha. Tyvärr har allt för många inte kännedom om detta, utan tror att avfallet måste komposteras först för att bli tjänligt som växtnäring.

Andra hälsovådliga företeelser i samhället följs noga upp och föreskrifter och varningar utfärdas. Därför är det på tiden att även komposteringen granskas och förklaras som en miljö- och hälsofara.