Köks- och trädgårdsavfall är Sveriges största avfalls- och råvaruresurs. Och under markytan finns Sveriges största anläggning för nästan hundraprocentig återvinning av detta avfall till näringsrik matjord. Den är skräddarsydd för sin uppgift sedan miljontals år och drivs av sin egen energi och lämnar inget avfall.
Inom jordbruket har sedan länge denna återvinningsanläggning utnyttjats. Direkt efter skörden plöjes också det gröna växtmaterialet ner direkt för att ge maximal växtkraft åt jorden.
I trädgårdar där plöjning inte kan ske och eftersom nedgrävning av avfallet med spade är ett tungt arbete har miljöetablissemanget istället rekommenderat kompostering. Men även detta är en mycket arbetskrävande och långdragen process där dessutom det mesta av näringen och energin försvinner. Kompostering är nämligen en förbränningsprocess vid låg temperatur som nästan bara lämnar askhalten kvar. Varmkompostering är ett sätt att göra materialet värdelöst på kortare tid, samma gäller för maskkompostering. Alla de tusentals fina kolföreningar som fotosyntesen byggt upp går till spillo. I elementära läroböcker i kemi anges samma formel för förmultning som förbränning: biologiskt material + syre = koldioxid + vatten + energi. Det är märkligt att miljöetablissemanget ännu inte observerat detta liksom att varje gram som komposten minskar i vikt avgår som mer eller mindre giftiga och miljöskadliga gaser till omgivning och lufthav (s.k. molekylsopor) utan fortsätter att rekommendera att allas vårt lufthav användes som soptstation. Så om enda önskan är att minska avfallets volym och vikt är kompostering en mycket effektiv metod, näst efter uppeldning. Men i verkligheten har volymen ökats ofantligt genom avfallets överförande till gasform. Om kompostgaserna varit lika synliga som rök hade kompostering i villaträdgårdar varit förbjuden för länge sedan. Om kompostresterna dessutom användes till ytgödsling försvinner den lilla näring som är kvar i sol och vind och mindre än 10% av det ursprungliga näringsinnehållet kommer växterna tillgodo. Ytgödsling och marktäckning fångar särskilt på sommaren upp regnskurarna som snabbt luftas upp i atmosfären igen. Ytan bör vara steril som ökensand, då trivs inte fröogräs, sniglar, ohyra och mögel.
Jordisering innebär att köks- och trädgårdsavfall direkt och färskt packas ner i borrade hål vid växternas rötter och blir till långtidsverkande, vattenhållande och giftfria näringspelare. Vid jordisering kommer alla de fina, lätt nedbrytbara och lättflyktiga ämnena (bl.a. det så viktiga kvävet) med ner i jorden och absorberas och resorberas av denna. Avfallets hela innehåll av näring och energi kommer direkt maskar, mikroliv och växter tillgodo. Näringen blir utnyttjad i varje nedbrytningsfas och energin blir vid varje tidpunkt utnyttjad på sin högsta nivå. Genom att syre inte onödigtvis finns tillhands som vid kompostering ovan jord, genomlöper avfallet många fler ämnesomsättningsfaser.
Vid kompostering förbränns alla dessa mellanstadie-ämnen av syret. I atmosfären finns redan ett överskott av koldioxid men genom jordisering bindes kolet (c) under längre tid i jorden till nytta för allt som odlas. Genom att avfallet blir placerat på djupet kommer både de biologiska och kemiska processerna att pågå under större del av året jämfört med kompostering utomhus då ju allt avstannar vid första lilla frostknäpp. Näringspelare däremot är åretrunt-skafferier för maskar, mikroliv, växter – alla behöver både näring och vatten även under vintern. Biologiskt material har en stor vattenhållande förmåga som är ytterst viktig för jordens bördighet, men vid kompostering fördärvas denna. I näringspelaren däremot lagras allt regnvatten som faller inom pluggens area, och någon risk för genomsläpp av s.k. lakvatten föreligger inte. Kapillärkrafterna inom näringspelaren gör denna till en veke som suger till sig och lagrar vatten både från omgivning och botten. I pelaren kan rötterna således finna både näring och vatten, vilket är av stor betydelse under torkperioder. Djupbevattning av buskar, träd mm sker lämpligen i näringspelare. Att jordisera är det absolut enklaste och snabbaste sättet att med nästan 100-procentig återvinning återföra avfallet till jord varifrån det ju kommit. Därmed är den ekologiska cirkeln sluten. Styv lera, mager sandjord, allt blir odlingsbart genom jordisering.
Om allt biologiskt avfall på jorden jordiserades skulle ingen behöva svälta, lufthavet bli renare och koldioxidöverskottet minska.
Inom jordbruket har sedan länge denna återvinningsanläggning utnyttjats. Direkt efter skörden plöjes också det gröna växtmaterialet ner direkt för att ge maximal växtkraft åt jorden.
I trädgårdar där plöjning inte kan ske och eftersom nedgrävning av avfallet med spade är ett tungt arbete har miljöetablissemanget istället rekommenderat kompostering. Men även detta är en mycket arbetskrävande och långdragen process där dessutom det mesta av näringen och energin försvinner. Kompostering är nämligen en förbränningsprocess vid låg temperatur som nästan bara lämnar askhalten kvar. Varmkompostering är ett sätt att göra materialet värdelöst på kortare tid, samma gäller för maskkompostering. Alla de tusentals fina kolföreningar som fotosyntesen byggt upp går till spillo. I elementära läroböcker i kemi anges samma formel för förmultning som förbränning: biologiskt material + syre = koldioxid + vatten + energi. Det är märkligt att miljöetablissemanget ännu inte observerat detta liksom att varje gram som komposten minskar i vikt avgår som mer eller mindre giftiga och miljöskadliga gaser till omgivning och lufthav (s.k. molekylsopor) utan fortsätter att rekommendera att allas vårt lufthav användes som soptstation. Så om enda önskan är att minska avfallets volym och vikt är kompostering en mycket effektiv metod, näst efter uppeldning. Men i verkligheten har volymen ökats ofantligt genom avfallets överförande till gasform. Om kompostgaserna varit lika synliga som rök hade kompostering i villaträdgårdar varit förbjuden för länge sedan. Om kompostresterna dessutom användes till ytgödsling försvinner den lilla näring som är kvar i sol och vind och mindre än 10% av det ursprungliga näringsinnehållet kommer växterna tillgodo. Ytgödsling och marktäckning fångar särskilt på sommaren upp regnskurarna som snabbt luftas upp i atmosfären igen. Ytan bör vara steril som ökensand, då trivs inte fröogräs, sniglar, ohyra och mögel.
Jordisering innebär att köks- och trädgårdsavfall direkt och färskt packas ner i borrade hål vid växternas rötter och blir till långtidsverkande, vattenhållande och giftfria näringspelare. Vid jordisering kommer alla de fina, lätt nedbrytbara och lättflyktiga ämnena (bl.a. det så viktiga kvävet) med ner i jorden och absorberas och resorberas av denna. Avfallets hela innehåll av näring och energi kommer direkt maskar, mikroliv och växter tillgodo. Näringen blir utnyttjad i varje nedbrytningsfas och energin blir vid varje tidpunkt utnyttjad på sin högsta nivå. Genom att syre inte onödigtvis finns tillhands som vid kompostering ovan jord, genomlöper avfallet många fler ämnesomsättningsfaser.
Vid kompostering förbränns alla dessa mellanstadie-ämnen av syret. I atmosfären finns redan ett överskott av koldioxid men genom jordisering bindes kolet (c) under längre tid i jorden till nytta för allt som odlas. Genom att avfallet blir placerat på djupet kommer både de biologiska och kemiska processerna att pågå under större del av året jämfört med kompostering utomhus då ju allt avstannar vid första lilla frostknäpp. Näringspelare däremot är åretrunt-skafferier för maskar, mikroliv, växter – alla behöver både näring och vatten även under vintern. Biologiskt material har en stor vattenhållande förmåga som är ytterst viktig för jordens bördighet, men vid kompostering fördärvas denna. I näringspelaren däremot lagras allt regnvatten som faller inom pluggens area, och någon risk för genomsläpp av s.k. lakvatten föreligger inte. Kapillärkrafterna inom näringspelaren gör denna till en veke som suger till sig och lagrar vatten både från omgivning och botten. I pelaren kan rötterna således finna både näring och vatten, vilket är av stor betydelse under torkperioder. Djupbevattning av buskar, träd mm sker lämpligen i näringspelare. Att jordisera är det absolut enklaste och snabbaste sättet att med nästan 100-procentig återvinning återföra avfallet till jord varifrån det ju kommit. Därmed är den ekologiska cirkeln sluten. Styv lera, mager sandjord, allt blir odlingsbart genom jordisering.
Om allt biologiskt avfall på jorden jordiserades skulle ingen behöva svälta, lufthavet bli renare och koldioxidöverskottet minska.
.
Nedanstående citat är hämtat ur James Lovelock's bok "The ages of Gaia" (1988) s. 134:
"Betrakta ett träd. Under sin livstid fångar det in tusentals kilo kol ur luften och lagrar det i sina rötter, en del koldioxid frigörs genom rotrespiration medan det lever, och då trädet dör oxideras rötternas kol av förbrukare och koldioxid frigörs djupt nere i marken. På ett eller annat sätt är levande organismer på land sysselsatta med att pumpa koldioxid från luften ned i marken. Där kommer den i kontakt med och reagerar med bergarternas kalciumsilikat och bildar kalciumkarbonat och kiselsyra."
.
Besök gärna James Lovelocks egen hemsida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar